När CIA gick all-in på vampyrer och kulturkrig: En resa tillbaka till 50-talet
Det är dags att prata om Operation Aswang, en av de mest bisarra, skrämmande och ändå ganska underhållande historierna om hur makten kan använda kultur som ett vapen.
Vampyrer i filippinska tropiker? Japp, det är sant!
Föreställ dig detta: mitt i kampen för självständighet i Filippinerna, där lokalbefolkningen redan hade tillräckligt att kämpa med, bestämde CIA sig för att ta det ett steg längre. De tänkte, “Vad sägs om att göra deras myter till verklighet?” Och vips, hade de iscensatt en vampyrattack.
Jag menar, vem behöver Hollywood när man har CIA? Tänk dig att de plockar fram högtalare, börjar sprida rykten om demoniska mönster.
Som Aswang, en sorts filippinsk nattvampyr och sedan använder ritualer och skräckpropaganda för att skrämma folk till lydnad.
Resultatet? En kultur-invasion som skulle göra invaderande arméer avundsjuka.
Det hela blev ett slags psykologiskt krigföringsverktyg. CIA kidnappade och manipulerade lokala Huk-soldater, satte blodiga “bettmärken” på dem, och plötsligt blev det en kamp mellan tro och rädsla.
Det var inte längre folklore, det var ett medvetet försök att ersätta dialog med terror.
Det är som att kasta in en Hollywood-skräckfilm i verkligheten och säga: “Nu ska ni tro att detta är äkta, annars blir ni nästa offer.” Det är ett enkelt men brutalt sätt att splittra samhällen, undergräva deras kultur och skapa en rädsla som kan styra dem.
Det är nästan komiskt eller tragiskt, hur CIA använde högtalare, ritualer och rykten för att skapa rädsla, som om de spelade ett psykologiskt schackspel mot lokalbefolkningen. Det visar tydligt hur makten kan använda kultur som ett vapen, med ett tydligt förakt för lokal identitet.
Tänk dig att de skickade ett vykort till filippinernas folk: “Tack för att ni lånade oss era myter. Vi har gjort dem ännu läskigare.” Det är som att kasta in en bråkdel av Hollywood i verkligheten, fast med verkliga konsekvenser.
Nästa gång någon säger “CIA gör bara spiongrejer,” kan du svara: “Jo, men ibland är deras ‘hemliga uppdrag’ mindre James Bond och mer blodiga bett och vampyrskoj på tropisk semester.”
Och det är kanske den mest skrämmande delen av allt, att makten ibland använder våra egna kulturella berättelser för att kontrollera oss.
Så, mina vänner, om någon någonsin föreslår en tropisk semester med CIA: tänk efter en gång till. För även om det låter som en dålig semesteridé, så är det faktiskt en ännu värre variant – en som involverar vampyrer, ritualer och psykologisk krigföring.
