Logo

1.6K
Posts
25.3K
Followers

Premiär 26 Maj! Artzy Fartzy Magazine!

John Alexander Skelton - vilket namn! Låter som en aristokrat som blivit bannlyst från Downton Abbey för att han hade för mycket edge. Han är en designer som inspireras av gamla världens hantverk och undviker e-handel för att skapa en fysisk koppling mellan kunden och plagget. Jag älskar det. Det är som att han säger: "Vill du ha mina kläder? Då får du leta upp mig. Som en skattjakt, fast dyrare!" Han jobbar enbart med sällsynta material från Storbritannien... hur sällsynta snackar vi? Jag föreställer mig att han bryter sig in i gamla slott och klipper bitar ur medeltida gobelänger: "Sorry, drottningen, men den här draken på tyget skulle passa perfekt på en väst!" Men skämt åsido, Skelton känns som den där killen som går runt i en jacka från 1800-talet och om någon frågar var den kommer ifrån svarar han bara: "Den hittade mig." ℹ️ @skeltonjohn

John Alexander Skelton - vilket namn! Låter som en aristokrat som blivit bannlyst från Downton...

Enfants Riches Déprimés eller som jag kallar det: När rikemansbarn tar existentialism på lite för stort allvar. Vi har alla haft existentiella kriser, men de flesta av oss hanterar det genom att sitta på en parkbänk och stirra tomt ut i luften. Henry Levy? Han startade ett modevarumärke och började ta 9000 dollar för en bikerjacka som ser ut som om den blivit påhoppad av en flock svältande möss. Det här är en kille som har levt varje aspekt av "deprimerad överklass" fullt ut. Han skickades till världens dyraste internatskolor, brände sig ut på kokain innan han ens fick växa skägg och gick på så många avgiftningskliniker att han borde få stammiskort. Och ändå är hans största bidrag till världen... en t-shirt med Donald Duck som gör nazihälsning? Vad är det med rika människor och att romantisera misär? För oss vanliga dödliga är dekadens att köpa två paket nudlar istället för ett när det är löningsdag. För Henry Levy? "Jag ska skapa en estetik som får det att se ut som att jag bor på gatan, men allt kostar lika mycket som en begagnad bil." Jag kan bara tänka mig hur en shoppingupplevelse på ERD ser ut: Expedit: "Den här tröjan kostar 4000 dollar." Kund: "Oj! Vad är den gjord av?" Expedit: "Den djupa tomheten av att ha haft allt och ändå inget." Kund: "Den tar vi" Tar fram pappas platinum premium deluxe card. Men det mest fascinerande är att han fortfarande vill vara punk. Förstår ni hur svårt det är att vara punk när man är född in i överklassen? Det är som att vara född i ett slott och försöka övertyga folk om att du egentligen är en råtta i avloppen. Fast jag fattar ändå grejen. Han är som ett levande bevis på att pengar inte kan köpa lycka. ℹ️ @erd_paris

Enfants Riches Déprimés eller som jag kallar det: När rikemansbarn tar existentialism på lite för...

Okej, låt oss vara ärliga här. PLEASURES x Slipknot? Vad är det vi egentligen tittar på? Streetwear för folk som vill se ut som om de precis blivit utslängda från en Ozzfest efter att ha försökt stagediva in i en kebabvagn? För det första - Slipknot och mode… det är lite som att Gordon Ramsay skulle börja sälja mikrovågsmat? ”Här är vår nya lasagne, framtagen av en kille som hatar mikrovågsugnar och kallar folk för donuts.” Men det bästa? De pratar om hur kollektionen fångar “essensen av Slipknot.” Vad betyder ens det? Att kläderna kommer med en gratis doft av svett och trasiga trumstockar? Eller att om du köper hela kollektionen så dyker Clown upp vid din dörr och kastar en ölburk i ansiktet på dig? Men det här är ju standard nu. Varje band ska ha en klädkollektion. Jag väntar bara på att Cannibal Corpse släpper en kollektion med Givenchy. “Här har vi vår nya linnekollektion inspirerad av albumet ‘Tomb of the Mutilated’ - perfekt för bröllop och begravningar.” ℹ️ @pleasures @slipknot

Okej, låt oss vara ärliga här. PLEASURES x Slipknot? Vad är det vi egentligen tittar...

Okej, så vi har just varit igenom en av de mest dramatiska veckorna i modevärlden, och när jag trodde att det var över, då kommer Valentino och säger: "Hold my champagne, jag har en show som kommer att slå er alla med häpnad." När ett modehus som Valentino - ni vet, det där företaget som är synonymt med tidlös elegans och sofistikerade silhuetter – kliver in, då kan man inte bara sätta sig och förvänta sig något vanligt. Kollektionen mixade sitt traditionella sofistikerade mode med det där nya, nästan punkiga, maximalista stil. På ena sidan har vi den här klassiska Valentino-röda världen, där damerna har champagneglas i handen på Ritz Paris, där man knappt får skratta för högt, och på andra sidan har vi Michele, som verkar vilja att mode ska vara en total kommentar på vår samtid. Men kanske är det just det Alessandro Michele vill säga – att mode alltid har handlat om att konstruera identiteter? Kanske han vill att vi ska känna oss som karaktärer? ℹ️ @maisonvalentino

Okej, så vi har just varit igenom en av de mest dramatiska veckorna i modevärlden,...

Balenciaga FW25-kollektionen presenterades som en "casual afternoon stroll". Scenografin bestod av en labyrint av svarta draperier, vilket gav en känsla av att aldrig vara på väg någonstans, trots att man bar extremt dyrt mode. PUMA-samarbetet var grymt, där vi fick se läderbomberjackor, flerfärgade träningsbyxor och tracksuits. Demna verkade ha anammat en "jag ska ta en kaffe och göra ett statement"-attityd. Kollektionen gav intrycket av människor på väg till viktiga möten, men med en sportig twist. Hoodade ullrockar och trasiga tanktops gav flashbacks till tidigare Demna kollektioner. Hoodien var så lång att den gav bäraren en superhjälte-liknande, men trött, look. Visir-solglasögonen förstärkte känslan av att vara på väg till ett sportevenemang, fast under en shoppingrunda. Sammanfattningsvis var Balenciaga FW25 som en promenad i Paris, men en som de flesta av oss nog helst undviker om vi inte har en garderob som kostar mer än vår månadshyra. ℹ️ @balenciaga

Balenciaga FW25-kollektionen presenterades som en "casual afternoon stroll". Scenografin bestod av en labyrint av svarta...

Okej, nu har det varit lite mycket artzy fartzy mode, nu tar vi ned det till jorden igen. Nämligen Lacostes tennismode på legendariska Roland Garros! För det första - Paris Fashion Week och en Grand Slam-turnering på samma gång? Det är som att bjuda in både Karl Lagerfeld och Rafael Nadal till samma fest och hoppas att ingen börjar skrika "OUT!" när någon går över catwalken. Pelagia Kolotouros kallade kollektionen sin "bästa match någonsin" och jag undrar verkligen, var det en match i stil eller bara en mycket elegant uppvärmning? Och på tal om oversized - hur stora var de där kavajerna egentligen? Om du kan gömma både en bollkalle och en brunchbuffé under din jacka, då kanske vi har gått lite för långt med silhuetterna. Jag älskar mode, men jag gillar också att se var mina händer är. Så vad har vi lärt oss av detta? Lacoste kanske inte bara skapar kläder, de skapar framtidens sporter. Racket-surfing? Kanske. Tennis utan att spela tennis? Definitivt. Och om det betyder att vi får fler lyxiga sportlooks utan att svettas - ja, då är jag helt klart redo för match! ℹ️ @lacoste

Okej, nu har det varit lite mycket artzy fartzy mode, nu tar vi ned det...

Duran Lantink är en sån där designer som är helt omöjlig att inte älska. Alltid ett leende och sådär mysigt småtjock. Han skapar plagg som är så medvetna att de har högre självförtroende än jag har på en bra hårdag. Tänk er att köpa en jacka från honom. Det är inte bara en jacka – det är en livspartner! Du köper den och sen kan du "få tillgång till en serie edits för att behålla dess relevans". Med andra ord: din jacka får fler uppdateringar än din iPhone. Man bara *pling!* "Nytt firmware till din kappa, nu med AI-genererade axelvaddar och inbyggd klimatångest!" Sen hade han en modevisning där allt filmades och bevittnades endast av drönare. Jag älskar det. Modevärlden är så exklusiv att människor inte ens är inbjudna längre. Snart kommer vi ha catwalks där AI-modeller går i icke-existerande kläder och Vogue bara: "Det här är banbrytande! Ingen har någonsin burit det här - bokstavligen!" Duran Lantink är en visionär. Han gör mode som känns, som förändras, som tänker. Jag bara väntar på att han ska ta nästa steg och göra kläder som kan ha existentiella kriser. "Är jag en tröja? Är jag en klänning? Eller är jag bara en kommentar på konsumtionssamhället?" ℹ️ @duranlantinkyo

Duran Lantink är en sån där designer som är helt omöjlig att inte älska. Alltid...

Såg ni Seán McGirr och hans senaste kollektion för Alexander McQueen. En blandning av viktoriansk gotik och rebellisk attityd. Det är så mycket drama i den kollektionen att jag nästan förväntade mig att modellerna skulle börja slåss om sista biljett till en teaterföreställning! Första delen av kollektionen, det handlar om smyckad elegans. Och när jag säger smyckad, menar jag *överdrivet* smyckad. Jag såg en modell i en röd ensemble med fuskpälsärmar. Det såg ut som om hon var på väg till ett rödvinstillfälle, men istället för att träffa några vänliga gamla tanter på middag, var hon på väg till en middag med Dracula. Men höjdpunkten var ju den voluminösa kjolen, nätstrumporna och den bredbrättade hatten. Och McGirr säger att det handlar om att inte bry sig om vad samhället tycker. Han klär sig för att förstå sig själv. Alltså, jag älskar det, men jag måste vara ärlig - om jag klär mig så här, skulle jag inte förstå mig själv heller. Jag skulle bara vara där, stirra på spegeln och fråga: "Vad hände egentligen på 1800-talet och varför har jag fått den här hatten på mig?" ℹ️ @alexandermcqueen

Såg ni Seán McGirr och hans senaste kollektion för Alexander McQueen. En blandning av viktoriansk...

Stefano Gallici är nu ansvarig för Ann Demeulemeester, och han har alltså tagit det här antika, poetiska märket och drivit det till en "ny nomadisk anda". Det betyder typ att alla som bär hans kläder ser ut som om de just blivit utkörda från en hipster-camping. Han har till och med gjort om jobbkläderna. Distressad arbetskläder... För vem jobbar nu i modevärlden? Gallici har verkligen fångat det här med 90-tals rockstjärne-nonchalans. Och visst, vi älskar det! För visst är vi alla en liten rockstjärna i våra egna liv? Jag vet, jag vet, vi har inte riktigt råd med en Gibson Les Paul, men vi kan alltid få samma känsla genom att köpa en utsliten t-shirt från ett vintage-butiksutförsäljning som luktar svett och missbruk. Och, det här med poesi, det är alltid lite förvirrande. Är de här kläderna till för att vara konst eller är det verkligen praktiska plagg? Kommer vi någonsin förstå vad som egentligen är på gång med det här mode? Kanske vi kommer att se folk på gatan gå runt och säga "Oj, vad coolt - han ser ut som han gick vilse på en konstutställning i östra Berlin." Så om någon frågar dig om den där dekonstruerade fracken, bara svara: "Ja, jag är en nomad i mitt eget liv. Den här jackan betyder... inget. Eller allt. Eller kanske båda. Jag är konst. Eller så kanske jag bara frös." ℹ️ @anndemeulemeester_official

Stefano Gallici är nu ansvarig för Ann Demeulemeester, och han har alltså tagit det här...


FOLLOW