Gritty Galore Magazine

WOOYOUNGMI’s nya kollektion “Dancing Texture” försöker lösa det eviga problemet: hur fan klär man sig snyggt när det är 35 grader och 90% luftfuktighet?

Jag menar, extra-korta shorts och tailcoats i samma outfit? Det låter som min sommargarderob och min mormors bröllopskläder fick ett väldigt märkligt barn.

Vi snackar om att bära superlätta, tunna material som silkesliknande viscose och gauze-liknande mohair som är så sköra att jag är helt säker på att en stark vindpust kan riva sönder kostymen.

Men det bästa måste ändå vara de där “detachable collars” som blänker i solen, som en diskokula på skjortan. Perfekt när man vill skina lite extra… eller blända motståndaren när man diskuterar i ett möte. “Ursäkta, jag kan inte höra dig, din skjorta lyser som en fyr.”

WOOYOUNGMI’s SS26 är typ lösningen på sommarens största dilemma: att se ut som en gentleman fast svettas som en maratonlöpare. Jag säger, ge mig en sån kollektion varje år så slipper jag välja mellan stil och överlevnad!

Så “Dancing Texture ” är egentligen en hyllning till sommaren, till paradoxer, och till att kunna vara både sofistikerad och redo för att svettas som en galning i en skräddarsydd kostym. Och det är väl livet egentligen, eller hur?

Craig Green’s senaste kollektion handlar om transformation och déjà vu. Ni vet, den där känslan när man är osäker på om man sett det här förr, eller om ens garderob bara är en loop från 2014 med lite mer ångest.

Craig jobbar med ‘uniformskoder’ och ‘emotionell textur’. Jag vet inte hur det är med er, men den enda emotionella texturen jag upplevt i min garderob är lukten av en fuktig gympåse från högstadiet. Det var också en typ av uniform. Trauma-couture, om man så vill.

Och vet ni hur han beskriver plaggen? Som ‘en älsklings favoritlåt spelad baklänges’. Det är antingen en poetisk modevisning, eller en demonisk besvärjelse från en svartmetallskiva från 1993.

Det är mycket ’60-talsmönster’, ’dekonstruerad skräddarsyddhet’ och ’hängande snören i olika längder’. Så i princip: det ser ut som att en scoutledare gått vilse i en vintagebutik och sen försökt sy om sitt tält till en Beatles-jacka, i mörker. Med vantar på.

Men det finns djup, hörni. Kragarna är en metafor! För anknytning. Det är inte en skjorta längre, det är ett förhållande! ‘Jag är inte fast i plagget, plagget är fast i mig.’ Craig Green är alltså inte bara designer, han är parterapeut med tygsax.

Men jag måste erkänna, det är vackert. Det är så, förstört med mening. Lite som mitt CV.

Så Craig Green SS26? Det är som att rota i sin barndomslåda, hitta en gammal tröja från fritids, gråta lite, sy fast tre extra ärmar och säga: ‘Det här är min sanning.’

Så Jacquemus släpper en kollektion som heter “Le Paysan”, alltså “Bonden” och han gör det i Versailles. För inget skriker “jordnära arbetarklass” som ett slott med guldtoaletter och fontäner som pissar Eau de Chanel.

Simon Porte Jacquemus, designern, har hämtat inspiration från sin barndom i södra Frankrike. Ni vet, såna där familjealbum med skördar, farmors eleganta söndagsoutfit och känslan av nystruken bomull.

Kläderna då? Rustikt men upphöjt, linnetyger, korta jackor och vida byxor. Låter som perfekta kläder om du vill låtsas vara en karaktär i en gammal fransk film, typ Marcel Pagnol. Du ser ut som att du antingen ska plocka vindruvor eller spela huvudrollen i en existentialistisk baguette-drama.

Men det här är inte bara kläder, det är en känslomässig hemkomst för Jacquemus, han lyckas med det omöjliga: att få oss att vilja vara bönder i designade espadrillos. Det är som “Bonde söker fru”, fast sponsrat av Vogue.

LỰU ĐẠN och deras senaste kollektionen NO MAN’S LAND är som en modeversion av en social dokumentär. Vi snackar inte pastellfärger som skriker “Hej, titta på mig!” utan dämpade toner som mer säger: “Hej, kan vi prata om hur jag har behövt tona ner mig för att passa in?” Det är som om din garderob hade en existentiell kris och gick till terapi.

Färgpaletten! Inga neonrosa eller “look at me”-gula. Nej, Hung La valde färger som säger: “Jag har varit tyst i 20 år men jag ser allt ni gör.” Det är inte mode som skriker, det är mode som suckar djupt och säger: “Assimilation kostar, bror.”

Människor av färg har fått slipa ner sina kanter för att passa in. Hung La ba: “Nä. Vi slipar inte. Vi gör vapen av våra jävla kanter.” Och det är exakt vad han gör: survival blankets och industriella presenningar. Det är som om någon sa: “Du får inte vara med i systemet.” Och han ba: “Okej, jag bygger ett eget, av grejer ni slängt.”

Det är som IKEA möter trauma. “Manual saknas. Trauma inkluderat.”

Hung La’s kollektion är inte bara kläder, det är en historia om kamp, identitet och överlevnad. Och det påminner mig om att oavsett hur mycket världen försöker tona ner dig, så kan du alltid göra det till din egen, badass stil. För ibland är det största fashion statementet att bara fortsätta existera och glänsa, även när du känner att du borde blekna bort.

A$AP Rocky tog över en kyrka i Paris för sin senaste modeshow, Och inte vilken kyrka som helst… L’Eglise Protestante Unie de l’Etoile. Det låter som något man får en böter för att uttala fel i Paris eller som Varg skulle vilja bränna ned.

Jag bara undrar, hur pitchar man ens det till en pastor? “Ursäkta, Monsieur’s. Vi vill bara köra en modevisning här inne, kanske slänga in ett par Louboutins och ett custom PlayStation altare. Jesus får en fit check också, givetvis.”

Showen hette Obligatory Fashion. Rocky ville visa att det som börjar som ett uniformstvång – typ gympakläder, fängelsedräkter eller IKEA-västen, kan bli haute couture.

Streetwear har alltså blivit så lyxigt att man inte ens vet om man ska bära det eller stoppa det i ett kassaskåp.

Det här är kultur som transformerar, som säger: “Bara för att något började i trånga korridorer, betongtrappor och underkända skoluniformer, betyder inte att det inte hör hemma under kristallkronor i Paris.”

Det är som min garderob. Den kanske ser ut som ett skämt, men vänta bara tills jag säljer in den som “Post-Apathetic Goth-Chic med inslag av kollektivtrafiktrauma.”

Louis Gabriel Nouchi, aka LGN, startade 2017 i Paris, som en “komfortzon” för oss som inte vill fastna i trånga köns- eller åldersfack.

Hans senaste kollektion “Do androids dream of wet desires?” Först och främst – vilken jävla fråga. Jag är mer: “Do I dream of rent this month?” Men absolut, låt oss prata om våta androiddrömmar och skjortor som sitter som en algoritmisk smekning.

Vi snackar skärningar så precisa att du kan använda dem för att mäta avståndet mellan känslomässig tillgänglighet och behovet av latex.

Och allt är en hyllning till en bok. Varje kollektion baserad på ett litterärt verk. Det är som en bokklubb, men med mer sheer mesh och mindre rödvin.

Men det jag älskar mest med LGN är deras filosofi: Du bär plagget, inte tvärtom. Det är alltså motsatsen till Zara. Zara är mer: “Du bär plagget, plagget skäms, du svettas i polyester, och tre veckor senare finns det på loppis bredvid en trasig sodastream.”