WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('kc_options', 'a:4:{s:13:\"content_types\";a:0:{}s:8:\"css_code\";s:0:\"\";s:7:\"animate\";s:0:\"\";s:9:\"max_width\";s:6:\"1170px\";}', 'off') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the health-check domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/www/public/wp-includes/functions.php on line 6131
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('_transient_TD_THEME_VERSION', '12.7.1', 'on') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('widget_kc_widget_content', 'a:1:{s:12:\"_multiwidget\";i:1;}', 'auto') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('_site_transient_timeout_wp_theme_files_patterns-c0e93ee2b829470661dfff38cd97fbe0', '1780256797', 'off') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('_site_transient_wp_theme_files_patterns-c0e93ee2b829470661dfff38cd97fbe0', 'a:2:{s:7:\"version\";s:6:\"12.7.1\";s:8:\"patterns\";a:0:{}}', 'off') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('gutenberg_version_migration', '9.8.0', 'auto') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
Page 21 – Gritty Galore Magazine
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('theme_mods_Newspaper', 'a:1:{s:18:\"custom_css_post_id\";i:-1;}', 'auto') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
David Komas nya herrkollektion heter… håll i er nu, “I Love David.” Förlåt, det är ju inte en kollektion, det är en bekräftelse på att narcissism gått haute couture!
David Koma säger att kollektionen handlar om ego, identitet och maskulinitet, jag trodde det var exakt det alla mäns garderober handlade om redan.
Han har inspirererats av tre olika Davids. Jag skojar inte. David Beckham, för stilen. Michelangelos David, för skulpturalt drama och till sist David Koma själv, varför inte bara kasta in Jesus också så har vi en hel jävla Davids-festival?
När du slänger in ditt egna namn som tredje inspirationskälla i din egen kollektion, då är du inte designer längre. Du är din egen religion. Jag väntar på nästa kollektion: “The Holy Trinity: Me, Myself & Koma”.
Det här är hans tredje herrkollektionoch ändå är den så dramatisk att man skulle tro att han designat för varje manlig Bond-skådis sedan Sean Connery.
Jag älskar dig också, David. Men inte tillräckligt för att bära ett virkat förkläde offentligt.
Det finns deppig konst, och så finns det polsk narr sitter ensam i ett mörkt rum och stirrar på ett brev som säger att landet går åt helvete medan alla andra festar bakom honom-konst.
Vi snackar om Stańczyk, målad av Jan Matejko när han var bara 24. Jag vet inte vad du gjorde när du var 24, men jag målade inte existentiella självporträtt i röd narrdräkt och historisk ångest. Jag åt nudlar och grät över mitt elavtal.
Men Stańczyk, han är liksom inte bara någon clown. Han var smart. Han var typ en blandning av Chaplin, politisk kommentator och typ den där kompisen som säger sanningen på fyllan och förstör stämningen.
Matejko sätter verkligen tonen i målningen: Du har en livlig bal i bakgrunden, kunglig glans, folk som skrattar och i förgrunden sitter Stańczyk som en deprimerad goth-kille på ett rave.
Men det mest tragiska? Det är att Stańczyk är där för att underhålla men han är den enda som förstår allvaret. Det är som att jobba på en nyhetssajt som bara får klick när du skriver “10 saker du inte visste om kungar med sixpack”, medan världen brinner runtomkring.
Kanske målade Matejko sig själv som Stańczyk? Det är peak millennial-energi. Det är som att posta en svartvit selfie med texten: “Jag skrattar, men mina ögon skriker.” Skillnaden? Han målade det. I olja. På duk.
Så nästa gång nån säger att konst inte är relaterbart, visa dem Stańczyk: den enda clownen på festen som faktiskt vet vad som pågår.
Och kanske, bara kanske, är det dags att vi alla slutar vara dvärgar med luta & börjar lyssna på den där tystlåta killen i röd dräkt.
“Stańczyk” av Jan Matejko (1862)
Målningen “Stańczyk” är en av Jan Matejkos mest kända verk och markerade hans genombrott.
Den finns idag på Nationalmuseum i Warszawa och är en av de mest igenkännliga tavlorna i museets samling samt en flaggskeppsmålning i “Samlingen av polska målningar före 1914”. Verkets centrala tema är kontrasten mellan den allvarsamma narren Stańczyk och den livliga balen i bakgrunden.
Målningen förmedlar en känsla av isolering och hopplöshet, vilket speglar Polens politiska situation under 1800-talet.
Stańczyk har blivit en viktig symbol för polsk kultur och tradition, då han använder satir för att kritisera sociala problem och erbjuda visdom till folket. Hans gestalt är en stolt del av Polens nationella identitet och har blivit ikonisk.
Jag var på MARKE:s visning, och det var som att kliva in i en tidsmaskin, fast en väldigt mjuk, ullig tidsmaskin.
Det kändes som att hela showen var en kärleksfull hyllning till alla de där hemliga ögonblicken vi aldrig riktigt fick ha.
Ni vet, första kärleken som man skrev hemliga lappar om, gömde i jackfickan, och som man nästan önskade att man aldrig behövde visa upp för världen.
Designern Mario Keine har alltså tagit inspiration från böcker om queer coming-of-age i olika tider och länder, allt från Edwardianska England till 80-talets Polen och 90-talets Glasgow. Jag menar, det är inte varje dag man får en modeshow som är som en världsomspännande queer historia-lektion, komplett med blommor och rutigt!
Färgerna var dämpade, nästan som ’Vi vill synas men inte för mycket, tack’. Det är som om kläderna sa ’Jag är här, men jag gör inget väsen av mig’.
Jag gick därifrån och kände mig som om jag fått en kram från alla queerungdomar som någonsin behövt gömma sig, fast i form av en outfit.
Det är som mode som säger
Jag ser dig, även när ingen annan gör det. Och det mina vänner, det är äkta elegans.
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_postmeta`] INSERT INTO `perz_postmeta` (`post_id`, `meta_key`, `meta_value`) VALUES (25564, '_oembed_time_d8431e30ca7ea75a6a30376627fd2bea', '1780254997')
Glöm allt du trodde du visste om identitetsskapande, för nu snackar vi nästa nivå.
Tänk dig detta: en tysk musiker har bestämt sig för att leva, andas och DJ:a som en ponny. Ja, du läste rätt. Vi pratar om HorsegiirL, den legendariska, levande, dansande, mixande… ja, halvhästen på scen!
Det är som att någon blandade ihop ”Twilight” med ”Tomorrowland” och sedan klappade sig på låret och utropade: ”Japp, det där blir en hit!” Och vet du vad? De kanske har rätt!
Jag menar, jag har hört talas om folk som är dedikerade till sina hobbies. Typ, att de snickrar en hel sommarstuga själva, eller kan alla repliker från ”Sagan om Ringen” baklänges. Men att leva som en halvhäst på heltid? Det, mina vänner, är vad jag kallar commitment.
Jag undrar hur hennes morgonrutin ser ut. Börjar hon dagen med en kopp kaffe, eller föredrar hon en hink havre?
Och tänk bara på dejtinglivet! ”Hej, jag är Stella, men mina vänner kallar mig för Stallion.” Och när dejten föreslår en fika, svarar hon: ”Visst, men jag föredrar att beta gräs i parken, om det är okej?” Konversationerna måste vara… unika.
Nästa gång jag känner mig lite ”off” eller bara lite grå i själen, kanske jag borde fundera på att identifiera mig som en enhörning. Eller åtminstone en DJ som kan mixa, det är ju ändå lite enklare att dölja i vardagen.
Men ärligt talat, vem behöver en enhörning när man har en HorsegiirL? Hon har satt en ny standard för hur man äger sitt brand!
Isabel Marant’s senaste 2026-menswear kollektion känns som en Tinderprofil för män som vill verka både “fri och äventyrlig” men ändå “praktisk och sofistikerad”.
Ni vet, som typen som säger “Jag älskar att vandra i bergen” men egentligen menar “Jag vill ha snygga fickor för min telefon och min kaffetermos.”
De där cargobyxorna med massor av fickor? Perfekt om du är en modern Indiana Jones som behöver plats för allt från kompass till takeaway-sushi. Jag menar, vem visste att mode kunde förvandla en militäruniform till något man bär till brunch?
Och den där varsity-jackan med broderad Ibiza-postkort? Det är som att säga “Jag älskar party men jag är för gammal för att festa hela natten, så jag bär min nostalgitröja som säger ‘Jag var där en gång, på håll.'”
Jag gillar också färgpaletten: clay red, dusty rose och ecru. Det låter som om de försöker få oss att känna att vi är med i en konstnärlig westernfilm, men med solglasögon och wifi.
Och de där linneskjortorna över t-shirts, det är som att de säger “Jag är avslappnad men ändå brydd.”
Den här kollektionen är för mannen som är en flâneur och en äventyrare, men mest av allt är han en expert på att se ut som han vet vad han gör, även om han bara går från soffan till köket.
Hörrni, Birkenstock har alltså relanserat sina OG trädgårdstofflor.
Ja, skor som designades för att stå i kroppsvätskor på vårdcentraler ser numera ut som nåt man skulle ha på sig när man serverar vin-natur på ett galleri i Neukölln.
Alltså det är något poetiskt med en sko som designades för att stå emot olja, blod, och sånt där du vanligtvis bara ser i CSI: Trädgårdslandet, men som nu plötsligt marknadsförs som suave slippers. Suave!?
Jag visste inte ens att en klumpig, backless plastklump kunde vara suave. Det låter som att någon försökte beskriva sin ex och sko samtidigt.
Men Birkenstock säger att det här är brutalist design. Ja, det är brutalt. Brutalt fult. Men också så bekväma att man förlåter allt.
Det är som den där kompisen man har haft sen mellanstadiet, den som alltid dyker upp i fleeceväst och luktar rökt ost, men som man ändå älskar för att de vet exakt hur man mår bara genom att kolla hur man går.
Och färgerna! Jag såg nån i ett par fuchsia Profi Birki 2.0. Det såg ut som att de trampat rakt i ett experimentellt konstprojekt med gelatin och eld.
Men ändå, ändå, jag kände ett sting av avund. Jag stod där i mina trötta sneakers och tänkte: Fan också, jag är inte anti-slip. Jag halkar på livets alla vätskor.
Maison Mihara Yasuhiro visade upp nya kollektion “Ordinary People”, vilket är kul, för inget på catwalken såg ut som något vanliga människor någonsin haft på sig.
Det såg ut som att någon kastat en tvättmaskin full av kläder, satte den på centrifugering, och sen bara: Perfekt, vi kör det på modeveckan.
Allvarligt, det var som om Frankenstein hade en stilkonsult.
Vi snackar kavajer med cargo shorts. Halvknäppta Oxford-skjortor över linnen med tryck. Och jackor där ärmarna bara hänger löst som två passivt aggressiva ex som inte längre pratar med resten av plagget.
Och alla dessa slogans som “Don’t Tag Me”? Broderat på tröjor. Och jag ba: “Tack, Mihara. Äntligen ett plagg som förstår min ångest på sociala medier.” Jag blir taggad i en bild från 2008 och min själ lämnar kroppen. Vem vill bli påmind om när man hade emo-lugg och Cradle of Filth-tröja?
Maison Mihara påminner oss om att det är okej att vara lite trasig. Lite felstavad. Lite “Ordinary People” i en värld som hela tiden skriker åt oss att vara extraordinära.
Reese Cooper har precis visat sin vår/sommar 2026-kollektion i Paris. För er som inte har koll: han blandar formella herrkläder med outdoor gear. Tänk dig en skogshuggare, men han är bjuden på Nobel-middag… i stadshuset.
Det är som att klä sig för att gå vilse, med värdighet. Du vet att du är modemedveten när du har ett kamouflagemönstrat kavajset med tillhörande machete.
Men det mest Reese Cooper-iga i allt det här? Han fotade sin lookbook på en sten i San Gabriel-floden utanför LA.
Alltså… det är så fäshion. Fotograferar man på en sten så är det “visionärt”. Hade jag gjort det hade det hetat: “man med existentiell kris tappade bort sig under hike.”
Och kollektionen är jordtonad. Det finns blazers i nylon och kostymer med ripstop-snören. Det är som om någon såg ett tält och tänkte: Ja, men det här… borde man kunna gifta sig i.
Men visst, vi måste ändå respektera det här. Killen är från Florida, hade ingen formell utbildning, och ändå står han nu på Paris Fashion Week.
Reese Cooper gör kläder för dig som jobbar på coworking space, men som ändå vill vara redo att bygga en koja av din blazer och fånga fisk med skosnöret om civilisationen faller.
Jag fick en inbjudan till Carne Bollente-festen under Paris Fashion Week. Vet du vad jag gjorde istället? Jag satt hemma. Åt falafel. Kollade på Antiques Roadshow. I mjukisbyxor.
Samtidigt i Paris: strippare, tårta och kondomer som souvenirs. Det var som om någon tog ett avsnitt av Euphoria, lät det ligga med Sex and the City, och födde det i en techno-klubb i helvetet. Och jag… jag valde hummus.
Det är liksom inte bara FOMO längre, det är existentiell FOMO. Det är när du vaknar upp morgonen efter, scrollar Instagram, och känner att ditt liv borde komma med bruksanvisning och varningstext: “Innehåller spår av tråkighet.”
Carne Bollente blandar mode med sexpositivitet. Kläder med broderade orgier. Typ: “Hej mormor, jag köpte en tröja och där är en trekant mellan två kentaurer och en pizzabagare!”
Festen hölls på Le Java, en klubb med röd belysning, vilket är perfekt. Röd belysning är modevärldens filter för: “Vi har ingen ventilation, men du ser ändå sexig ut medan du svettas som en griskulting i bastu.”
Vid midnatt, BOOM! En gigantisk tårta. Två dansare hoppar ut. Inte små jump-cuts, nej nej. De STRIPPAR. Till botten. Till golvet. Och så… kondomer som souvenirs.
Men vet ni vad jag tog med mig hem den kvällen? En sojafläck på min pyjamas och en notis från ICA. “Du har glömt att hämta ut ditt paket.”
BEAMS släpper en kollektion t-shirts som hyllar Nas och De La Soul.
Vilket är fantastiskt, för jag har alltid velat gå runt med hela Illmatic-tracklisten på ryggen så folk vet exakt varför jag står och stirrar tomt ut genom bussfönstret med hörlurar. “The World is Yours”, nej, jag är bara på väg till Coop.
Och de trycker upp Nas på kamouflage! Det är en perfekt metafor, för 90-talsrapparens största talang var ju att kamouflera känslor bakom en kall blick och en tung vers.
Och nu är du också kamouflerad, men inte för att du är street, utan för att du försöker gömma dig från ansvar i livet. “Sorry, jag såg inte din faktura, jag smälte in i bakgrunden med min Nas-tröja.”
Sen har vi De La Soul, älskade, färgglada, peace & love De La. De får blomloggor och svartvita porträtt, vilket jag älskar, men det är också lite som att säga: “Här är en t-shirt för dig som både gillar hiphop och vill demonstrera för klimatet i samma outfit.”
Man står där i sin “3 Feet High and Rising”-tröja, delar ut flyers och säger “Plug Tunin’ för planeten, bror.”
Så tack BEAMS. Tack för att ni gett oss en chans att se ut som att vi har smak, även när vi bara har råd med en t-shirt och ett konto fullt av studentlån.
Men hey, life’s a bitch… and then you dry clean your merch.
