Gritty Galore Magazine

White Mountaineering, Yosuke Aizawa, vår tids Indiana Jones på modescenen, tar oss tillbaka till 70-talet, när “outdoor fashion” betydde en grej: överleva skogen utan att dö.

Då var grejen med utrustning som Kelty aluminiumryggsäckar och Gore-Tex-jackor att de var ungefär lika lätta som en liten bil. Man var typ tvungen att träna för att orka bära sin egen jacka. Det var inte “fashion” det var överlevnad på riktigt.

Och nu, 50 år senare, är det polyester mesh som andas bättre, sömlösa stickningar som låter dig sträcka på dig utan att tröjan ger upp, och syntetläder som är så lätt att jag nästan vågar använda det när jag spelar air guitar.

Så nästa gång du drömmer om att erövra Mount Everest, men också har en afterwork-fest klockan 18:00, kom ihåg White Mountaineering SS26: du packar mindre, andas mer, och ser – håll i er – snygg ut hela vägen.

Jeanne Friot SS26-kollektion “Resistance” var en modeshow som säger: ”Nu jävlar finns det inga ursäkter.”

Alltså, den här tjejen skippade metaforerna och gick raka vägen på sak med färgerna från trans pride-flaggan och svarta strecket för att göra Black Trans Life synligt.

Det är inte bara mode, det är nästan som en militär uniform för frihet, men med mer pastell och mindre camouflage.

Jag gillar det där med “skarpa skärningar och breda axlar”, det låter som om kläderna ska hjälpa dig att slå ner hatet. Typ: ”Kom igen, jag är fullt rustad, du kan försöka, men jag är redo.”

Och bomberjackorna som är “lättare, strömlinjeformade och designade för brådskan” — jag kan relatera. Jag har alltid bråttom, mest för att hinna äta innan maten blir kall, men tanken på en bomberjacka som gör dig redo för vad som helst, det är mode för vår tid. Som om Jack Bauer från 24 gick och blev queer modeikon.

Men det bästa är ändå budskapet på T-shirts: “Trans Lives Matter” och “Bombing for peace is like fucking for virginity”. Alltså, vem kommer på de där slogans? Det är som att någon satte sig och tänkte: ”Vi ska säga det så rakt och knäppt som möjligt, så folk inte kan missförstå.”

Så, sammanfattningsvis: Jeanne Friot ger oss inte bara kläder, hon ger oss en rustning. Och jag tänker, om mina gamla skinnjackor kunde prata, skulle de säga “Vi behöver en makeover och en jävla attityd, pronto.”

Kenzo’s kommande kollektion var en hallucination med dresscode. Vi snackar Maxim’s i Paris, legendarisk klubb. Fullproppat med graffitikonstnärer, NBA-spelare, rappare, hipsters, och en man som såg ut som om han cosplayade som en syrenbuske.

Och vem kickar igång kvällen? Sinatra! “My Way”! Sen BAM, Sid Vicious gör en cover på covers. Det är som att någon tog en musikquiz och kastade den i en torktumlare full av LSD och siden.

Temat? “Maximal dressing is back.” Yes! Dressa som om du har ADHD i garderoben och allt ska på samtidigt. Floraler, harlekinrutor, stjärnor, checkerboards, och bunnies med tiger-ränder!

Militärrockar i fakepäls med pärlemorknappar och ett bälte som säger “LOVE ME, LOSE ME, LAUNDER ME COLD.” Det är som en blandning av marin soldat, punkpoet och taxichaufför i Tokyo 1977.

Och sen… bowling-skon. Ja, bowling-skon är tillbaka.
För inget säger “Jag är redo för passion i Paris” som en sko designad för att glida på hal plastmatta bredvid en ölfläck och en 12-åring på barnkalas.

Men hey, om klubben inte är din grej, så ses vi i bowlinghallen. Du vet, där man slår strikes iklädd Kenzo-bling, tigerbunny-väska, och tårarna från en odefinierad men väldigt estetiskt tilltalande hjärtesorg.

Willy Chavarria’s vår- och sommarkollektion 2026! Först ut: 35 män i vita ACLU-t-shirts. Inget bling, inget blås, bara truth på bröstet.

Det är power, det är protest, det är kärleksbrev på samma gång. Och det är jävligt svårt att ignorera.

Willy säger att han inte är intresserad av lyx som statusgrej, utan lyx som sanning i din karaktär. Det är som att han säger: “Din Gucci-väska betyder nada om du inte kan stå upp för dig själv.”

Och sedan är det de där italienska tygerna och den perfekta skräddarsydda känslan, det är som att varje plagg skriker “jag är redo för vad som helst”. Typ: “Jag kanske kommer från Huron, Kalifornien, men nu är jag i New York och Paris och jag kommer inte låta någon trycka ner mig.”

Och deras nya Adidas-skor! En blandning av streetwear och high fashion. Det är som om du kan springa ifrån fördomar samtidigt som du ser sjukt bra ut. Jag kan redan se det: “Ursäkta, jag kan inte prata just nu, jag håller på att fly från diskriminering… men min sneaker game är på topp!”

Det här är inte bara kläder. Det är identitet. Det är en jävla känga mot systemet som säger att du inte hör hemma, att du inte är värd. Willy gör det klart: du kan komma från var som helst, men du kan också ta över världen med stil.

Okej, UNDERCOVER av Jun Takahashi, det är som modevärldens motsvarighet till en rebell som gått på yogaretreat.

Förut var det kaos, asymmetri överallt, som om varje plagg hade varit med i en slags modeshow-slagsmål. Nu är det “dialed back”, men fortfarande med en poetisk twist, typ en punkare som lärt sig meditera.

Jag kan relatera, för jag är också lite sån. Jag älskade att klä mig galet, skära av ärmar, klistra på nitar och se ut som en vandrande konstinstallation.

Men nu? Jag vill fortfarande ha det unikt, men också kunna böja mig ner och knyta skorna utan att se ut som att jag kämpar mot en tornado.

UNDERCOVER-kläderna är liksom designade för vardagen, men inte den där trista vardagen där du bara slänger på dig jeans och en t-shirt. Nej, här är det mer som “jag kan gå till jobbet, eller starta en revolution, beroende på humör”.

Takahashi visar att man kan vara avant-garde utan att behöva orsaka fullständig stil-apokalyps varje dag. Det är som om modet har fått en mognadsboost, men utan att tappa sin edge.

Har ni sett den nya kollektionen från R10K? Den heter Cramp’d, vilket låter som hur man mår efter att ha ätit fem foodtruck-burgare på Way Out West och försökt bajsa i ett bajamaja med låg självkänsla.

Alltså, det är mode för dig som känner att din garderob borde ha PTSD. Allting ser ut som att det blivit påkört av en cyberpunk-moppe, och sen lappats ihop av någon som bara gått halvvägs genom en YouTube-tutorial: “How to make a hoodie with emotional baggage”.

Självklart kommer kläderna förstörda från början. Hål, fläckar, uppklippta som att någon försökte laga dem med ilska och ett glas vin. Jag kollade på en tröja och tänkte: “Den här har levt mer än jag.” Den har varit på rave i Ukraina, blivit dumpad via fax, och sovit på ett golv i Tokyo med GG Allin som roommate.

Det är inte längre “grunge chic”, det är mer “jag stängde av tvättmaskinen mitt i ett nervsammanbrott.”

Och mitt i allt detta så säger R10K: “Det här är inte kaos, det är ett språk.” Ett språk?! Broder, jag försökte läsa deras press release och fick en panikattack i Helvetica.

De pratar om att deras kläder är halvfärdiga men avsiktliga. Som mitt exs examensarbete.

Men jag ska vara ärlig. Jag såg en hoodie där som var så fult cool att jag nästan kände mig hotad. Den såg ut som om någon knäppt ihop en filt från Myrorna med ett fisknät och självhat. Jag ba: “Det där… det där är jag.”

R10K har gett oss kläder som inte försöker vara snygga, utan som skriker: “Jag överlevde algoritmer, nyhetsbrev och en elcykelolycka, OCH jag ser ut som ett kollage gjort av trauma.”

Jonathan Anderson har alltså tagit över Dior’s herrkollektion. Och herre jösses… det här var inte en modevisning, det var som om “Antikrundan” fått ett samarbete med Vogue.

Vi fick se höga kragar inspirerade av Romaine Brooks, 1920-talets lesbiska konstnär. Han visade pre-revolutionära frock coats med vandringskängor. Det såg ut som om Marie Antoinette var på väg till en fjällvandring.

Men det finns något vackert i att Dior, ett av de mest konservativa modehusen, nu försöker vara till för alla, både de som älskar sidenvästar med guldknappar och de som tycker att “modemedveten” betyder att man byter strumpor två gånger i veckan.

Jonathan Andersons Dior debut var en magisk mix av kunglig historia, streetwear och gjorde det till nåt som fick A$AP Rocky att nicka uppskattande från första raden. Och om det inte är mode, då vet jag inte vad som är.