WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('kc_options', 'a:4:{s:13:\"content_types\";a:0:{}s:8:\"css_code\";s:0:\"\";s:7:\"animate\";s:0:\"\";s:9:\"max_width\";s:6:\"1170px\";}', 'off') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the health-check domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/www/public/wp-includes/functions.php on line 6131
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('_transient_TD_THEME_VERSION', '12.7.1', 'on') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('widget_kc_widget_content', 'a:1:{s:12:\"_multiwidget\";i:1;}', 'auto') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('_site_transient_timeout_wp_theme_files_patterns-c0e93ee2b829470661dfff38cd97fbe0', '1780267928', 'off') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('_site_transient_wp_theme_files_patterns-c0e93ee2b829470661dfff38cd97fbe0', 'a:2:{s:7:\"version\";s:6:\"12.7.1\";s:8:\"patterns\";a:0:{}}', 'off') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('gutenberg_version_migration', '9.8.0', 'auto') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
Page 19 – Gritty Galore Magazine
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`] INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('theme_mods_Newspaper', 'a:1:{s:18:\"custom_css_post_id\";i:-1;}', 'auto') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)
När jag först hörde om Germanier och hans nya haute couture-kollektion, tänkte jag: “Ballonger? I couture?” Jag menar, vem vill gå runt och se ut som en uppblåst födelsedagspresent?
Men så hörde jag honom säga: “If it pops, it pops, right?” och tänkte, ja men visst! Det är modevärldens motsvarighet till “det är inte en bugg, det är en feature.”
Och det var verkligen tre ballongoutfits, en av dem så enorm och färgstark att den kunde ha varit med i en Pride-parad eller som en konstinstallation på en festival.
Men min favorit? Den sista, gjord av Hello Kitty-ballonger. Det är som att någon bad AI att skapa mode, men AI\:n bara sa: “Nej, jag klarar inte det här, här, ta Hello Kitty istället.”
Det här med att allt var gjort av återvunna material, det är ju så svenskt på nåt sätt. Germanier är liksom “fashionvärldens sopsamlare,” som han själv sa.
Och det är ju perfekt att han designade för Eurovision och OS, för det är precis den typen av galenskap man behöver för att kombinera sport och glitter.
Modevärlden säger att Hedi har en “uniform”. Bro. Du menar att han haft exakt samma outfit sen 2003. Killar säger “jag är minimalist”, nej, du har bara gett upp.
Hedi? Han gav aldrig upp. Han är minimalist på en religiös nivå. Det är som om han svor ett heligt löfte till en Saint Laurent-kofta 20 år sedan och bara: “Jag ska aldrig ta av dig.”
Men det funkar, för varje gång man ser en bild på honom så är det som att indie sleaze Jesus just återuppstått för att döma Coachella.
Ni vet att hans stil är så stark att den har en hel subkultur? “Hedi Boys”. Det låter som ett SoundCloud-band som bara spelar på efterfester som börjar 03:45 och slutar med att någon gråter i duschen. Jag vet, för jag var där. Jag var den som grät. I skinny jeans som skar in i min själ.
Förstå hur galen världen måste vara för att folk börjar längta tillbaka till MySpace-melankoli. Men jag fattar varför folk dras till det nu. Efter år av logomania, maxade färger och outfits som får en att se ut som en influencer från Hunger Games, så vill folk tillbaka till nåt enkelt. Svart. Tight. Sorgligt.
Slimane är typ emo Batman i modevärlden. Han representerar en manlighet som vågar vara sårbar. Eller som åtminstone inte är rädd för att ha mascara och kedjerökande ångest.
Men här är grejen, det är inte bara stil, det är överlevnadsstrategi. För varje gång världen går åt helvete, går vi tillbaka till svart. Det är som om vi kollektivt säger: “Jag kanske inte kan kontrollera ekonomin eller mina känslor, men jag kan åtminstone se ut som en romantiskt deprimerad brittisk rockstjärna från 2004.”
Och det är där Hedi Slimane lever vidare, i våra svarta kläder, i våra vackra tårar, och i våra andrahandsköp på Grailed där vi spenderar 7000 spänn på en hoodie som luktar 2005.
“Hedi boys” syftar på en stil inom herrmode som inspirerats av Hedi Slimane, särskilt hans tid på Dior Homme. Det kännetecknas av en smal, elegant silhuett, ofta med mörka färger och rockinfluenser. Att vara en “Hedi boy” handlar dock inte bara om kläder, utan även om att ha en viss attityd och kunskap om Slimanes karriär och estetik.
Här är några nyckelpunkter om “Hedi boys”:
Stil:Smala, skräddarsydda silhuetter, mörka färger (svart är vanligt), och rockinfluenser som smala jeans, tighta skjortor och bikerjackor.
Inspiration:Hedi Slimanes arbete på Dior Homme, där han populariserade en smalare passform och en ungdomlig, androgyn estetik.
Attityd:En viss attityd av coolhet, rebelliskhet och en förkärlek för underjordisk musik och kultur.
Kunskap:En genuin förståelse för Hedi Slimanes arbete och hans inflytande på modevärlden.
Enkelt uttryckt, “Hedi boys” är en subkultur inom herrmode som anammar Hedi Slimanes estetik och attityd, och som betonar en smal, skräddarsydd stil med rockinfluenser.
Jag ber om ursäkt för att jag inte postat nåt om Dolce & Gabbana’s Alta Sartoria kollektion. Den visningen var inte bara mode, det var som om Vatikanen fått en glamrock-renässans och sagt:
“Fuck det här med enkelhet, vi går full påvelook meets Met Gala.”
De gjorde showen i Castel Sant’Angelo, ett mausoleum, en fästning, ett påvligt panic room. Och nu: catwalk för män i guldbroderade mässkjortor, är det här ett dop eller ett rave?
Allt var brokad, spets, guldbrodyr. Det såg ut som att någon stulit hela Vatikanens textilförråd och sen gett det till en kille från Milano med Daddy Issues och accessoarer.
Och ärligt talat, hur tvättar man ens ett sådana här plagg? Jag har svårt nog att förstå tvättråden på en vanlig tröja. “Handtvätt i välsignat vatten. Torkas i månljus. Stryks av en ärkebiskop.”
Men hey, om du någonsin velat se ut som en påve från framtiden, redo för modeveckan & domedagen, Alta Sartoria 2025 är för dig.
Vet ni vem Chris Mars är? En amerikansk målare och musiker som målar sån där konst som plötsligt känner att man borde ha tagit med sig en extra filt och kanske en psykolog? Det är Chris Mars.
Hans konst är som om Tim Burton och en zombie hade en bebis som växte upp på en dystopisk mardröm och bara ville skissa ner allt.
Ni vet när man går på museum och folk står och hummar som om de verkligen förstår vad de tittar på? Så där: “Ah, den här symboliserar förtryckta känslor av alienation i ett postkapitalistiskt samhälle…”
Nej! Chris Mars målar så att du bara står där och tänker: Varför stirrar det här skelettet på mig som om jag är den sjuke?
När jag såg en av hans tavlor började jag direkt tänka på mitt ex. Inte för att hon såg ut som en demon från helvetet, nej, det vore elakt, mot demonerna. Men för att jag kände mig lika emotionellt förvirrad av hennes sms som jag gör av Mars konst.
Hans tavlor har sådana kalla färger att man nästan hör isbitar klirra när man tittar på dem. Chris säger att hans målningar är till för att dra in oss, att få oss att brottas med det obekväma.
Så, om ni någonsin känner att livet är en apokalyps och allt är dystert, tänk på Chris Mars. Han har målat det åt er, så ni slipper. Fast ärligt, ibland önskar jag att han kunde måla något lite ljusare, som en kaffe eller en extra sovmorgon.
Har ni sett Gustav Moreau och hans målning Uppenbarelsen? En målning där Salome står där, nästan som i trance, och pekar på Johannes Döparens svävande, halshuggna huvud.
Det är inte direkt “hej, hur mår du?” utan mer “titta på min hallucination, bro!”
1800-talets Paris var typ konstnärernas egen version av Las Vegas, fast istället för slots var det opium. Det var “Opiumhuvudstaden”, vilket låter som något man borde göra en Netflix-dokumentär om: Paris by night – konst, kaos och laudanum.
Jag menar, att måla en svävande halshuggen skalle? Det är som att säga: “Ja, jag har tröttnat på de vanliga trenderna. Nu kör vi psykedelia på hög nivå.” Det är som om Moreau var den första att göra “hallucination art”, före Instagramfiltren ens var en grej.
Salome är ju symbolen för “femme fatale”, typ 1800-talets motsvarighet till dagens “badass influencer”.
Personligen har jag aldrig rökt opium, men efter en dag på sociala medier känns det som att alla borde prova det för att få lite perspektiv.
Så vad säger ni, är opium den ursprungliga “mind-expanding” substansen för konstnärer, eller var det bara 1800-talets version av “jag vill bara fly verkligheten en stund”? Jag röstar på det sistnämnda.
För ärligt talat, om du målar en svävande halshuggen skalle, då är verkligheten redan tillräckligt bisarr.
“The Apparition” av Gustave Moreau (1876)
Målningen “The Apparition” av Gustave Moreau är ett mästerverk inom symbolismen, som erbjuder en inblick i en mystisk värld. I centrum står en halvnaken kvinnogestalt, prydd med juveler och ett diadem, vilket symboliserar både världslig makt och överjordisk förförelse.
Hennes pose visar på både avtäckning och förförelse, medan ett spöklikt huvud omges av ljus och blodbädd, vilket förstärker den dramatiska atmosfären. En vakt, klädd i röd tyg, lyfter finansierade ridån till en mystisk sfär med en känsla av spänning.
Den detaljerade interiören och ornamentiken skapar en aura av helig makt. Moreaus rika färgpalett och konstfulla penselföring blandar detaljrikedom med impressionism, vilket ger målningen en hypnotisk kvalitet.
“The Apparition” är en djup och suggestiv dialog mellan det synliga och det dolda, som inbjuder betraktaren att utforska dess hemligheter.
Jag har nyligen nördat ner mig i konst. Ja, det låter pretentiöst, men det var det eller börja samla på NFT:er, och det kändes som att kasta pengar i ett eldhav med apor.
Så jag såg en dokumentär om Francisco de Goya. Ni vet, han som började som kunglig porträttmålare och slutade som typ Spaniens svar på Tim Burton efter en riktigt dålig vecka.
De hittade en av hans målningar, “Ghostly Vision”, gömd i nästan ett sekel. Jag älskar hur man kan hitta en tavla efter 100 år och ba: “Oj! Hade vi den här i garderoben hela tiden? Mellan julpyntet och farmors gamla poncho?”
Tydligen målade Goya det där verket snabbt, helt utan skisser, som om han hade haft en mardröm efter att ha ätit för mycket tapas och bara “¡Vamos!”, direkt på duken.
Det är något med den målningen som fastnar. En demon, en skrikande folkmassa, en liten kille till vänster som ser ut som han bara försökte leverera pizza och råkade kliva in i en mardröm.
Men det var nog bara hans sätt att säga: “Hej, jag är döv, krigsskadad och trött på aristokratiska kärringar som kräver att jag ska måla dem smalare.”
Sann historia: Goya blev döv efter en sjukdom och efter det blev hans konst märkbart mörkare.
Forskarnas teori är att Goya ‘inte ville att någon skulle se målningen’. Vilket är exakt vad jag känner varje gång jag lägger upp ett inlägg på Instagram klockan 03:17 och sen ångrar mig i exakt 24 timmar och 17 minuter.
Så om ni känner er stressade, trötta på världen, omgiven av demoner tänk på Goya.
Han blev döv, såg mänsklighetens värsta sidor, målade en demon i morgonrock och kallade det konst.
“Spöklik vision” av Francisco de Goya (1928).
Målningen “Spöklik vision” ingick i grevarna av Gabardas samling i deras palats i Zaragoza. Dr. Ansóns forskning knöt den till Juan Martín de Goicoechea, som ärvde flera Goya-målningar.
Denna målning fångar en dröm eller ett “spöklikt infall” av Goya, där ett demoniskt väsen framträder för svaga figurer i en mörk nattlig scen, vilket illustrerar Goyas unika stil och tematik.
Figuren är klädd i en svart mantel och omges av tre andra figurer som är svagt definierade i kompositionen, vilket skapar en suggestiv atmosfär.
Mastermind JAPAN och Dickies tillsammans, det här är typ modevärldens version av “Bruce Lee möter byggjobbaren.”
Det är workwear möter existentiell ångest. Du vet att det är mastermind JAPAN när ett par arbetsbyxor kostar mer än hyran, men du ändå tänker: “Men det är japanskt hantverk och en dödskalle. Det är ju konst.”.
Tänk dig en snickare som har existentialism i verktygslådan:. Spikpistol? Check. Skruvdragare? Check. Tankar om dödens oundvikligt? Dubbelcheck.
Det bästa är att båda märkena har blivit kultklassiker i subkulturer. Dickies bars av skatare, punkare, raggare, till och med kids som aldrig sett en hammare.
Och mastermind JAPAN? Det är för dem som tycker att svart inte bara är en färg, det är ett livsval.
Det är därför jag älskar det. För det är så jag också känner mig. Funktionell. Stilren. Men full av dödskallar inombords.
Arbetskläder brukade ju vara för folk som faktiskt jobbar. Byggare, mekaniker, svetsare, du vet, såna som har verktyg, inte bara tatueringar av dem.
Men nu? Nu är det skejtare som bär arbetskläder. Och vet du vad? Det makes total sense.
Så det är ingen chock att skatelegendaren bakom Fucking Awesome (ja, det är ett varumärke, inte min Tinderbio) teamat upp med japanska NEIGHBORHOOD för att göra en hoodie.
Den här hoodien har allt. Den är så övertvättad att den ser ut som om den rökt 30 Marlboro om dagen sen 90-talet. Det bästa? Vänd den ut-och-in, och du får en hel motorcykelmanga tryckt på fodret.
Men seriöst, 6500 svenska riksdaler? Det är inte längre streetwear, det är elitistwear. Det enda jobbet du behöver ha för att ha råd med den hoodien är att vara barn till någon som startade en hedgefond under dotcom-eran.
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_postmeta`] INSERT INTO `perz_postmeta` (`post_id`, `meta_key`, `meta_value`) VALUES (25777, '_oembed_27b8060c8aa9d108e1d7a4572f65caf4', '<iframe title=\"Kirk | Boiler Room: Chicago\" width=\"696\" height=\"392\" src=\"https://www.youtube.com/embed/G5SaBJxYHE0?feature=oembed\" frameborder=\"0\" allow=\"accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture; web-share\" referrerpolicy=\"strict-origin-when-cross-origin\" allowfullscreen></iframe>')
WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_postmeta`] INSERT INTO `perz_postmeta` (`post_id`, `meta_key`, `meta_value`) VALUES (25777, '_oembed_time_27b8060c8aa9d108e1d7a4572f65caf4', '1780266129')
I just watched DJ Kirk’s set from Boiler Room. At first I thought: “Nice, it’s going to be techno, sweat, and maybe a few ironic sunglasses.”
But what I got? A manifesto about sobriety, glow, and cultural trauma between New York and Chicago, delivered at 140 BPM with a facial serum in the back pocket.
Kirk DJs in a way that makes you want to get your life together. Halfway through the set, you start questioning EVERYTHING:
Why don’t I have a bruh girlfriend?
Should I also be importing Mexican tretinoin?
Have you heard about “bruh girlfriends”? It’s not a girlfriend who likes sports. It’s apparently a guy with feminine energy who loves skincare but hates commitment.
Kirk stands there DJing while simultaneously dropping skincare lore like a pharmacist with DJ decks. The crowd is sweating. Kirk goes:
Y’all ever double cleanse with Sulfa?!
And everyone: WOOO!
It was like being at a rave and in a TikTok advice session simultaneously. And the Chicago vs New York part? Gold.
He basically said that in New York, everyone has five titles and zero self-awareness: I’m a DJ. A curator. A somatic coach. A Gemini.
In Chicago? People are named Kyle, weld during the day, and make Kaytranada bootlegs at night. Same anxiety, better jacket. Brilliant.
So how do you throw a successful party? According to Kirk, it’s: the right lighting to hide pores, music that makes you forget capitalism, and a place where people can not only ask about hypochlorous acid for fungal acne, but where it’s legitimate conversation.
Kirk’s DJ set at Boiler Room wasn’t just a party, it was a cultural phenomenon with as much glow-up as beat-drops.
De japanska märkena Sasquatchfabrix, tokyovitamin och BEAMS har slagit ihop sig och gjort en kollektion som är som en tidsmaskin tillbaka till 90-talet, fast med lite mer edge och förvirring.
De har alltså tagit bohem-stilen från Sasquatchfabrix, blandat med tokyovitamins Y2K-vibbar och BEAMS ungdomliga “future archive” grejer.
Resultatet? En samling kläder som ser ut som att någon hittat din gamla garderob, slängt den i tvättmaskinen på 90-graders “vintage mode” och sen sågat sönder allt lite extra för den där “distressed” looken.
Jag menar, trackjackan och trackbyxorna är där, förstås. Ni vet, den där 90-talsstilen som fick oss att tro att vi skulle kunna jogga bort alla våra problem… men i slutändan bara såg ut som vi var på väg till ett quiz på ICA.
Och allt detta lanseras i ett exklusivt 3-dagars pop-up-event i Harajuku. Så om du vill se ut som en retrocyborg som överlevt en Y2K-apokalyps och fortfarande har stil, boka biljetten!
