Jag har nyligen nördat ner mig i konst. Ja, det låter pretentiöst, men det var det eller börja samla på NFT:er, och det kändes som att kasta pengar i ett eldhav med apor.

Så jag såg en dokumentär om Francisco de Goya. Ni vet, han som började som kunglig porträttmålare och slutade som typ Spaniens svar på Tim Burton efter en riktigt dålig vecka.

De hittade en av hans målningar, “Ghostly Vision”, gömd i nästan ett sekel. Jag älskar hur man kan hitta en tavla efter 100 år och ba: “Oj! Hade vi den här i garderoben hela tiden? Mellan julpyntet och farmors gamla poncho?”

Tydligen målade Goya det där verket snabbt, helt utan skisser, som om han hade haft en mardröm efter att ha ätit för mycket tapas och bara “¡Vamos!”, direkt på duken.

Det är något med den målningen som fastnar. En demon, en skrikande folkmassa, en liten kille till vänster som ser ut som han bara försökte leverera pizza och råkade kliva in i en mardröm.

Men det var nog bara hans sätt att säga: “Hej, jag är döv, krigsskadad och trött på aristokratiska kärringar som kräver att jag ska måla dem smalare.”

Sann historia: Goya blev döv efter en sjukdom och efter det blev hans konst märkbart mörkare.

Forskarnas teori är att Goya ‘inte ville att någon skulle se målningen’. Vilket är exakt vad jag känner varje gång jag lägger upp ett inlägg på Instagram klockan 03:17 och sen ångrar mig i exakt 24 timmar och 17 minuter.

Så om ni känner er stressade, trötta på världen, omgiven av demoner tänk på Goya.

Han blev döv, såg mänsklighetens värsta sidor, målade en demon i morgonrock och kallade det konst.