Ozzy har lämnat oss. 76 bast. Parkinsons försökte ta honom i flera år, men det är ju typiskt Ozzy att ändå hinna med ett sista gig innan han drog, som om han sa: “Nej, nej, döden. Du får vänta tills jag kört Paranoid en sista gång, okej?”
Alltså, killen var så seglivad att jag börjar misstänka att han var odödlig… tills nu. Man trodde ju inte han kunde dö, han har liksom överlevt allt: heroin, fladdermöss, MTV och Sharon.
Jag älskar att han kallades “Prince of Darkness” – men sen tittade man på The Osbournes, och det var mer Prins av att inte hitta fjärrkontrollen.
Minns ni det där avsnittet när han försökte jobba med en fjärrkontroll och såg ut som att han hackade Pentagon med en kalkylator? Det var som att se en demon försöka beställa en latte.
Men grejen är, Ozzy var aldrig rädd för att vara sig själv. En kille som blev sparkad från sitt band för att han knarkade för mycket. Och då snackar vi om Black Sabbath. Det är som att bli utslängd från Hells Angels för att man kör för fort.
Han var en pionjär, och vi ska aldrig glömma att det var han som la grunden för all metal. Utan Ozzy hade vi inte haft Metallica, Slipknot eller tonårskillar som försöker growla i duschen och skrämmer sina mammor.
Så vila i frid, Ozzy. Du är inte bara “Prince of Darkness”. Du är Metalens Farfar, Kaosets Gudfader, och kanske den enda som faktiskt kunde höra djävulen skratta och bjuda honom på en bira.
