Gritty Galore Magazine

Carhartt WIP fattar grejen med sin Pre-Fall/Winter 2025-kollektion, de blandar limegrönt, blekrosa och apelsin i typ tjocka koftor och tröjor.

Det är som om de sa: “Vi tar med sommaren till hösten, men gör det jobbigt.”

Personligen älskar jag sånt där arbetsklädes-mode, för det är det enda sättet jag kan känna mig som en riktig vuxen utan att behöva jobba på riktigt. Du vet, du bär en arbetsjacka men sitter på kontoret och googlar “roliga memes” i åtta timmar.

Och de där överfärgade, blekta tröjorna? De ser ut som om någon försökt tvätta en kritvit tröja med en hög solblekta jeans i en tvättmaskin från 1987.

Resultatet? En blandning av chalk-wash och “jag gick vilse i tvättstugan”.

Carhartt gör det på ett sätt som får oss att vilja ha sommarfärger på våra höstkläder, det är som att säga: “Ja, det blir kallt, men vi vägrar ge upp glädjen i att vara lite förvirrade över vädret.

Comme des Garçons Homme Plus vårkollektion “Not Suits, But Suits”, alltså: Inte kostymer, men kostymer.

Rei Kawakubo, geniet bakom det hela, sa nåt i stil med: “Jag kände att vi behöver en shaman för att leda oss till fred, kärlek och broderskap.”

Sen börjar själva showen. Första looken kommer in och jag tänker: “Ah, en kostym!” Men nej nej nej, det är en inte-kostym-kostym. Man ser typ strukturen av kavajen men den är liksom uppfläkt som en arkitektritning.

Sen kommer det en annan look med pannierade höfter. Alltså, ni vet de där höfterna damer hade på 1700-talet så de kunde gömma smuggelgods i kjolen? Nu ska män ha dem också. Progressivt? Ja. Praktiskt? Bara om du smugglar energidryck till gymmet.

Sen kom svart. Heligt svart. Lager på lager som om varje modell försökte smyga ut från ett gothbröllop som precis spårat ur. Det var blixtlås, rufs, och grejer som såg ut som exoskelett.

Och de bar peruker ner till midjan. Jag har sett mindre hår på ett Iron Maiden-omslag.

Men vet ni vad? Det är galet. Det är konst. Det är punk. Det är någon som säger: Fuck kavajen. Jag gör kavajen till ett universum av känslor och blixtlås.

Dsquared2 släppte sin vårkollektion utan en catwalkvisning. För att visa den i verkligheten vore ju för mainstream.

Kollektionen beskrevs med orden excess och exaggeration, vilket, om ni frågar mig, är modevärldens sätt att säga “Vi vet att det ser ut som om en glamrockare och en byggjobbare krockade i en konfettikanon men det är med flit.”

Vi snackar genomskinliga popfärgade skjortor, cheetah-tryck, camoparkas OCH intarsia broderier, det är som att någon ropade: “Alexa, klä mig som om jag har en identitetskris & ADHD!”

Vill du känna dig som en 90-tals popstjärna på rave med en touch av militärstrategi och en nypa ‘jag ger upp’, då är Dsquared2 för dig.

Själv väntar jag bara på när de släpper en kollektion med pyjamas och gasmask. Man vet aldrig, modevärlden är ju helt oberäknelig!”

GmbH:s nya kollektion heter Imitation of Life, och jag kan inte låta bli att tänka, fan, det känns som mitt försök att laga mat under lockdown. Man vill göra något vackert, men allt luktar bränt och man är på väg att ge upp.

Kläderna är så sorgliga att till och med min hoodie började gråta. De beskriver det som “ett rått, snubblande försök att vara människa i omänskliga tider”, vilket också råkar vara exakt hur jag dejtar nuförtiden.

Jag minns när jag var liten och mamma sa: “Du får inte gå ut klädd så där!”Och nu står designers och skriker: “Gå ut klädd så där! För helvete, det är konst!”

Och grejen är ju att hela kollektionen är som en påminnelse om att det är helt jävla absurt att bry sig om stil när världen faller ihop.

Men trots allt det här mörkret och tro mig, det finns en hel del mörker, så finns det också något riktigt punkigt i att fortsätta skapa.

Så när vi ser kläder som känns som en sorgsen dans i ruinerna, handlar det inte om att ge upp. Det handlar om att envisas med att vara människa, även när mänskligheten känns som ett skämt med dålig tajming.

Jag var på Haderlumps modeshow i Berlin igår. Ja, jag är kulturell, men mest för att jag trodde det skulle finnas gratis Prosecco och fungerande AC.

Men nej då! Den här visningen var i en gammal möbellagerlokal i Alt-Treptow. Utan luftkonditionering. Det var så hett att till och med vintage fåtöljerna smälte tillbaka till trästadiet. Man gick in i lokalen och det kändes som att få en het kram av Satan själv.

Mitt i allt detta: en enorm kub täckt av tusentals ex libris-bokplåtar. Alltså, bokägarmärken. Det här var inte mode, det var en jävla biblioteksmassgrav i 35 graders värme!

Och ironin? Ingen av modellerna såg ut som de ens läser böcker. Jag menar, de såg ut som de laddar ner visdom via Bluetooth från en kristall.

Men designern själv, Johann Ehrhardt, han såg ut som om Darth Vader hade gått på Konstfack. Han hade svart outfit, tango i höfterna och 80 000 bokmärken i huvudet.

Och så visade det sig att hela kollektionen var inspirerad av en äldre tango-dansande bokplåtesamlande pensionärspar! Jag vet inte vad som är gulligare, det, eller att Johann gick hem till dem på middag som om det var helt normalt att gå från techno till te och scones.

Men det bästa? Han börjar drapera. Alltså, han går från att göra skinnjackor som ser ut att tillhöra en postapokalyptisk motorcykelklubb, till att plötsligt sy togas. Som om Mad Max blev sponsrad av Antikens Grekland.

Jag vet inte vad som var mest imponerande, att kläderna såg ut som konstverk eller att ingen modell dog av värmeslag mitt under visningen.

Summering: Ehrhardt är alltså en två meter lång goth-salsadansande bokmärkes-romantiker som syr romerska plagg för rave-barn. Och om det inte är peak Berlin, då vet jag fan inte vad som är.