WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`]
INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('kc_options', 'a:4:{s:13:\"content_types\";a:0:{}s:8:\"css_code\";s:0:\"\";s:7:\"animate\";s:0:\"\";s:9:\"max_width\";s:6:\"1170px\";}', 'off') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)


Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the health-check domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/www/public/wp-includes/functions.php on line 6131

WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`]
INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('_transient_TD_THEME_VERSION', '12.7.1', 'on') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)

WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`]
INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('widget_kc_widget_content', 'a:1:{s:12:\"_multiwidget\";i:1;}', 'auto') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)

WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`]
INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('_site_transient_timeout_wp_theme_files_patterns-c0e93ee2b829470661dfff38cd97fbe0', '1780268411', 'off') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)

WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`]
INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('_site_transient_wp_theme_files_patterns-c0e93ee2b829470661dfff38cd97fbe0', 'a:2:{s:7:\"version\";s:6:\"12.7.1\";s:8:\"patterns\";a:0:{}}', 'off') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)

WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`]
INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('gutenberg_version_migration', '9.8.0', 'auto') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)

Page 7 – Gritty Galore Magazine

WordPress database error: [INSERT command denied to user 'o14370796'@'217.160.134.36' for table `dbs14370796`.`perz_options`]
INSERT INTO `perz_options` (`option_name`, `option_value`, `autoload`) VALUES ('theme_mods_Newspaper', 'a:1:{s:18:\"custom_css_post_id\";i:-1;}', 'auto') ON DUPLICATE KEY UPDATE `option_name` = VALUES(`option_name`), `option_value` = VALUES(`option_value`), `autoload` = VALUES(`autoload`)

Home Blog Page 7

Cult Gaia & konsten att ta ut soporna i marmor

0

Cult Gaia’s Fall 2025, mina vänner. Mode som ser ut som någon gick in på Louvren, blev för full på vin och tänkte:

Vad händer om Venus från Milo får en handväska?

Och de gjorde det. The Boob Clutch. Alltså… en handväska som ser ut som ett bröst i marmor. Jag vet inte om jag ska bära den eller amma den.

Sen har vi Alice Print, mönster som snurrar som om man redan har druckit tre glas vin innan showen ens börjat. Det är inte mode, det är optisk illusionsterapi. Du behöver inte ens röra på dig, kläderna gör jobbet.

Det jag gillar med Cult Gaia är att de lyckas få folk att se ut som konstverk, men fortfarande så där “jag bara råkade slänga på mig det här när jag gick ut med soporna.”

Så, tack Cult Gaia, för att ni bevisar att mode kan vara konst. Och för att ni ger oss alla hopp om att en dag kunna förklara för vår farmor varför vi bar en bröstväska på julmiddagen.

Warlock Corpse

0

 

Trollkarlar på synth: Din guide till 2025 års mest absurda musikscen

 

Please, du är inte mystisk, du är bara en glorifierad second hand-shoppare med dammallergi.

Vill du se vad äkta obskyrhet är? Keller Synth, eller tänzelcore om du vill låta fancy, är som dungeon synth som gått på rave.

Tänk Black Metal + dansbeats + rå lo-fi – som om någon tagit din källar-keyboard och kastat den rakt in i en techno-klubb.

2019-splitten Drug Darkness/Friedhof var typ starten, sen kom 2022. Tenebris släpper Bedroom Party och plötsligt har keller synth sin Youtube-moment, hela 50 000 views.

Hexenmeister släppte Pilzritual Der Hexen samma år, över 150 000 views. Jag menar, nu snackar vi mainstream, för folk som vill kalla sitt vardagsrum för “den digitala dungeon”.

Men ibland, ibland kommer någon som Warlock Corpse och plötsligt känns världen lite mer magisk igen.

Här har vi en kille som tar dungeon synth på ett sätt som får dig att glömma allt annat. Han spelar inte bara keyboard, han förvandlar dammiga källare, rituella ljus och gamla kopieringsmaskiner till levande, pulserande fantasyvärldar.

Det bästa? Han gör det hela utan att tappa autenticitet. Medan nybörjarna fortfarande bor hemma hos mamma och kämpar med sina Casio-keyboards, levererar Warlock Corpse album efter album som både hyllar genrens rötter och tar den till nya höjder.

Han är briljant, mystisk och, vågar jag säga – nödvändig.

Warlock Corpse är levande bevis på att dungeon synth inte bara är en nisch för nördar med alltför mycket fritid, det kan vara ren, förbannad magi.

Intervjun ingen bad om, men alla behöver. Vi tar ett snack med Warlock Corpse!

GRITTY GALORE: Hur skulle du beskriva din musik för vanliga dödliga? Vad är egentligen en dungeonsynth, förutom något man borde låsa in i just en dungeon?

Dungeon-synth handlar för mig om atmosfär och Estetik, det är en genre där jag kan uttrycka mina känslor och mitt humör genom ljud och melodier.

Ljudet kan variera enormt: ibland extremt mörkt och lo-fi, ibland melodiskt och episkt, som musik till en saga som aldrig blivit skriven.

I min musik experimenterar jag gärna med ljud och stilar, och slänger in andra element i dungeon-synthen, som rytmer eller inslag från andra genrer – för att göra det mindre outhärdligt att lyssna på, kan man säga.

GRITTY GALORE: Förutom Warlock Corpse är du involverad i ett dussin andra projekt som musikaliskt har ungefär lika mycket gemensamt som en pingvin och en gräsklippare.

Vad ledde dig specifikt till denna obskyra scen? Hittade du något här som saknades i dina andra konstnärliga strävanden, eller var det bara ett sätt att imponera på nördtjejer?

Man kan säga att jag kom till dungeonsynth och black metal gradvis. I mina andra projekt har jag alltid dragits till musikens mörkare sidor, och vid någon punkt började jag först lyssna på dungeonsynth, och sedan skapa det själv. Det var som att hitta hem, om “hem" vore en fuktig källare full med fantasylitteratur och vintage-syntar.

GRITTY GALORE: Mellansekvenser, som ofta används i black metal, anses vara grundläggande för dungeon-synth, tillsammans med den mörka estetiken.

Varför tror du dessa troper fungerar så bra tillsammans? Är det bara en konspiration för att sälja fler medeltidsinspirerade kaftaner?

Jag tror mellansekvenserna fungerar så bra eftersom de skapar en särskild atmosfär, som att kliva in i en annan värld eller verklighet. De gör albumet filmiskt, atmosfäriskt och komplett.

I mina egna releaser använder jag dessa element, men jag försöker alltid tillföra något extra: udda ljud, samplingar, klipp från gamla skräckfilmer och liknande. Den visuella aspekten är lika viktig för mig som själva musiken: bilder, foton och omslag hjälper lyssnaren att sjunka djupare in i atmosfären. Eller som vi säger i branschen: om musiken låter halvtaskig, kan du alltid dölja det bakom en cool bild av ett spöklikt slott.

GRITTY GALORE: Även om antalet dungeon-synth-artister från kontinentaleuropa växer dag för dag, är genrens infrastruktur huvudsakligen centrerad kring amerikanska förlag, varav några också har publicerat dina verk.

Tycker du att mer behöver göras på hemmaplan, eller är det bekvämare att vara mystisk på distans?

Det beror förmodligen på att det finns fler lyssnare i USA och att scenen där är större. Kanske dyker det snart upp större europeiska förlag också. Men spelar det egentligen någon roll var förlaget ligger? I slutändan handlar det om musiken, inte geografin. Och tack vare internet kan jag vara mystisk globalt utan att lämna min källare.

GRITTY GALORE: Hur tas den här typen av musik emot på konserter? Spelar ni ofta live, eller riskerar ni att förstöra mystiken genom att visa er vara vanliga människor?

Jag älskar hur publiken reagerar på min musik. När jag spelar instrumentala kompositioner lyssnar de intensivt, när det är rytmiskt med sång börjar de dansa. Ingen blir uttråkad eller om de blir det, är de för artiga för att visa det.

Det blir en del spelningar, men jag skulle gärna se fler. Under 2026 kommer jag särskilt fokusera på liveframträdanden. Trollkarlskappan är redan beställd.

GRITTY GALORE: Slutligen, vad vill du säga till din publik innan vi avslutar?

Stöd och bevara oberoende musik, det är en av de saker som förenar människor över gränser och språk. Det är en stor ära att få dela min musik med er, och jag hoppas att jag inte gör er besvikna.

När Marilyn möter streetwear: Hollywood-glamour på japanska

0

WIND AND SEA har bestämt sig för att slå ihop japansk streetwear med Marilyn Monroe.

De har T-shirts med hennes porträtt och deras logga, och tydligen är det vintage möter contemporary. Jag älskar när modefolk säger så.

Som om vi behöver en ‘modern kontext’ för att förstå Marilyn. Alltså, hon gick runt i världen och log, låg med JFK och nu ska vi ha en T-shirt med hennes ansikte på i rosa neonfärg och japanska tecken för att göra det “relevant”.

Personligen försökte jag göra något liknande en gång. Jag tog min gamla Kiss-T-shirt från 1985, klippte av ärmarna och skrev ‘punk är evigt’ på den.

Och här är grejen: dessa limited edition-plagg finns i olika färger. Jag kan se det framför mig, folk i Tokyo bär en Marilyn-T-shirt i limegrön, medan någon i Los Angeles bär en i rosa pastell.

Alla tror att de hyllar en ikon, men egentligen ser de ut som walking museum-exhibit-crossover med hypebeast-skolan.

PS: Såg nu att alla tishor var slutsålda. Länk!

När James Franco & kaos får barn: PALY HOLLYWOOD

0

James Franco och någon snubbe som heter Kyle Lindgren har startat ett DIY-punk-klädmärke som heter PALY HOLLYWOOD.

Självklart är det inte bara en linje med T-shirts, det är konst. Handmålade tröjor, färgstänk överallt, kläder som ser ut att ha överlevt en soptipp. Och det är limited edition, förstås. Bara 50 ex av varje plagg.

Du måste liksom stå i kö, slåss med hipsters och kanske även med någon Hollywood-agent som tror att en splatterfärg på en tröja är en investering.

Det roligaste? De kallar det California Cool. California Cool? Jag bodde där ett år. California Cool är inte att ha en handmålad sweatshirt med ett tecknat skelett som dricker kaffe.

California Cool är att svettas i trafiken, tappa din acai-bowl på din Prada-väska och låtsas att det är en lifestyle.

När sneakers blir kulturarv: Superstar tar över världen igen

0

Adidas Superstar. Den där gamla klassikern som har överlevt fler decennier än jag har haft olagliga frisyrer på gymnasiet.

Seriöst, den lanserades 1969, det var samma år som Woodstock hände, månlandningen och jag tror någon började äta nuggets i ett snabbmatställe för första gången.

Och här är grejen: Superstar har blivit återuppfunnen av varje generation. Och jag menar verkligen varje generation.

Först var det basketspelare med svettiga pannor, sen B-boys som snurrade på trottoarer, sen skaterkids som ramlade mer än de åkte, och nu?

Nu står Samuel L Jackson, Missy Elliott och JENNIE där och säger: ‘Det här är mina skor, alla ni andra kan dra.’

Den senaste kampanjen med Jude Bellingham, Stormzy, Angele, Olivia Dean, ShyGirl, det är som om någon tog hela Spotify-topplistan, skrev ut namnen på sneakers och sa: ‘Här, ta dem allihop, och försök sälja dem innan alla köper dubbla par.’

Det är det som är genialt. Den här skon är så mångsidig att den kan vara på fötterna av någon som precis spelat Champions League, någon som precis släppt en mixtape, och någon som precis bestämde sig för att mode är roligare än arbete.

Ändå finns det alltid någon som säger: ‘Jag har sett den här skon förut.’ Ja, för det har du. Den har varit här sen 1969. Den har sett mer än din mamma har sett av dig.

Så nästa gång du ser någon i ett par Adidas Superstars, kom ihåg: de bär inte bara skor. De bär en historielektion, en kulturrevolution och ett par väldigt slitstarka skor som klarar mer än du någonsin kommer göra i helgen.

Jane Birkin: Från London till Paris, med rök & rebellion

0

Jane Birkin är mer än bara en ikonisk Birkin-väska eller Serge Gainsbourgs musa.

Hon är definitionen av cool som inte behöver be om lov, en brittisk rebell som gjorde Frankrike till sitt lekplats.

Född i London 1946, började Jane som modell och skådespelerska. Men det var när hon på 60-talet flyttade till Frankrike som magin hände.

Hon träffade Serge Gainsbourg, och tillsammans skapade de musik som fortfarande luktar av cigaretter, absint och dramatik. “Je t’aime… moi non plus” blev inte bara en låt, det blev en livsstil.

Hon drömde på franska, rökte för mycket, skrattade för högt och skapade mode som var mer än bara kläder, det var ett statement.

Och ja, Hermès Birkin-väskan skapades för henne på 80-talet. Medan världen jublade över statusen, gick Jane vidare med sina filmer, sin musik och sina aktivistprojekt.

Birkin är beviset på att man kan vara ikon utan att sminka sig med samhällets regler. Och att det största modet är att strunta i vad alla andra tycker.

Mode som Fängelse eller Frihet? Pauline Blind Vet Svaret

0

Amsterdam Fashion Week öppnade i ett moln av chiffong och rosetter, som ett barnkalas där någon plötsligt drar kniv.

Pauline Blind tog sin debutkollektion “Blasphemous Bodies” till ett tempel, klart hon gör. Ingen i modevärlden kan längre bara hyra en lokal, det måste vara ett tempel, en hangar eller ett nedlagt mentalsjukhus.

Klänningar i läder och chiffong som såg ut som tvångströjor för folk med för mycket stilkänsla, balaklavor med rosetter som fick en att undra om det var mode eller gisslanförhandling.

Mitt i allt flimrade texten:

Last night I dreamt I was so rich I could afford my own body.

Ja, exakt, för vem har råd med sin egen kropp i dagens jävla värld?

Det var mindre catwalk och mer exorcism: kors, slöjor, kultkänsla. Blind gav oss predikan, piskrapp och mode på samma gång. En debut som kändes som: ”Amen, helvete och applåder.”

Från Gothic till Giggles: How Burton Rewrote Givenchy

0

Sarah Burton gör sin första Givenchy-kampanj och alla i modevärlden går loss som om nån precis återupplivat Jesus, fast i en smoking från SS25.

Collier Schorr fotar, Camilla Nickerson stylar, Lucia Pieroni sminkar, det är som att göra en superhjältefilm, men istället för att rädda världen så applicerar de rouge på rätt kindben.

Sarah Burton säger:

The beauty of all women inspires me

Det där låter fint, men översatt till modespråk betyder det:

Jag hade en budget på åtta miljoner euro och ändå fick vi inte ens med en kvinna över 45 som inte är supermodell

Men hey, Eva Herzigová räknas väl som “multi-generational”? Hon är liksom 51, men i modetermer är det samma som att vara 300 år och ändå gå på rave.

Jag älskar pressreleasen: “Vi firar frihet och empowerment genom lekfulla stunder och skratt.” Så… basically, de har en fotoshoot där supermodeller fnissar lite.

Men ändå, man måste ge Burton lite cred. Hon tog Givenchy från att vara “spooky goth på bal” till “alla kvinnor är vackra, även om du råkar vara 19 år, två meter lång och har kindben som kan skära ost.” Det är demokrati, high fashion-style.

MANC: Cheap Thrills & Dyra Väskor

0

MANC, ett märke som vill “reinventa tidlösa silhuetter”. Vilket i klarspråk betyder: vi gjorde en väska igen, men nu med fler pressreleaser än materialkostnad.

Designad i New York, producerad i Istanbul, med “ett internationellt hjärta”. Det där låter som en Tinderbio från någon som jobbar extra på Espresso House och försöker verka mystisk.

Och så heter de MANC, efter grundarnas efternamn. För mig låter det mer som en energidryck för gymkillar: “MANC: feel the pump!”

Fast här är det istället handsydda totes i “magisk garderob som ska leva för evigt”. Alltså, den garderoben har längre livslängd än mitt förhållande.

De säger att de vill bryta könsnormer genom att låta atleter springa runt med färgglada totes. Jag gillar dock idén: styrka och känslighet kan leva ihop. Men låt oss vara ärliga, om jag själv försöker jogga hem från ICA med en tygpåse, så är det noll elegans.

Det är mest en blandning av mjölk som skvätter, en krossad banan och en aura av “det här var inte planerat”.

Så, MANC, fortsätt gärna utmana könsroller med lyxiga totes. Men tills ni gör en modell som är spilltålig mot folköl och kebabsås, kommer jag aldrig känna att det är min kampanj.

Alpha Industries: Kläder för folk som ska ut i krig eller puben

0

Alpha Industries, märket som började med militärkläder, alltså kläder för folk som faktiskt skulle ut i krig.

Nu 2025 är det “Studio Edition” och det betyder: samma jacka som farfar frös i i Korea, men nu med lite slimmad passform och en “subtil backprint”.

Grattis, du har just betalat tre månadshyror för en kamouflagejacka som viskar graphic design is my passion.

De pratar om “a return to base”, vilket för mig är exakt vad killar gör när de går ut i sina M-65-jackor: dricker två öl, försöker prata med en tjej, får ångest och går hem till baslägret, alltså sin mamma.

Och den där fishtail parkasn. “Re-engineered for movement and layered dressing.” Bro, det är en jacka. Jag behöver inte kunna parkour med den.

Jag minns när jag köpte en Alpha-jacka som tonåring. Jag trodde jag såg ut som Travis Bickle. I verkligheten såg jag ut som att jag skulle köa för att köpa folköl på Willys.

Och det är väl där hela Alpha-grejen landar: vi spelar soldater i våra egna vardagskrig, men striderna handlar mest om att inte få ketchup på vår “subtila backprint.”