Gritty Galore Magazine

Meet Ronald van der Kemp, världens första hållbara haute couture-märke. Jag menar, couture och hållbarhet i samma mening?

Det låter som när din farmor börjar lyssna på hiphop, oväntat men ändå på något sätt perfekt.

De använder alltså dödstock-material, vintage-tyger och återbrukstextilier. Och det bästa? Det är gjort av hantverkare i Nederländerna.

RVDK kallar sig “det minsta couturehuset med störst påverkan.” Det är som om de säger “Vi är små, men vi räddar planeten medan vi ser fantastiska ut.”

Och så har de de där limited edition, säsongslösa kollektionerna, mode som inte bara är för en snabb trend utan som faktiskt håller i längden.

Jag gillar det, för det är som om de säger: “Du behöver inte köpa en ny jacka varje säsong, ta bara hand om den du redan har.” Vem hade trott att haute couture kunde låta som min gamla mamma?

Så, om du vill vara fashionabel och rädda världen samtidigt, kolla in RVDK. Jag väntar bara på att de ska släppa en kollektion med handmålade miljömedvetna pyjamas, för det är så jag vill rädda planeten, i myskläder.

Har ni hört talas om WESTFALL? Det är det där modevarumärket från Los Angeles, grundat av Brett Westfall, en multitalang som inte bara designar kläder, utan också målar, filmar och bygger installationer.

Jag menar, snacka om att vara konstnär på steroider!

Han har jobbat med Rei Kawakubo från Comme des Garçons i över 20 år. Det är som att ha en mode-Gandalf som mentor. Du vet, någon som säger: “Du ska inte bara designa kläder, du ska skapa en hel värld av gåtor och symboler.”

Det är mode som poesi, fast du behöver en studiecirkel för att förstå vad fan det betyder.

Och WESTFALL startade först 2022, alltså ganska nyligen, men med en idé att kläder ska vara som poesi, fulla av symboler och personliga erfarenheter.

Det är fascinerande hur mode kan vara så mycket mer än bara kläder. Det kan vara en konstform, ett sätt att berätta sin historia, att göra det osynliga synligt.

Såg ni senaste Patou-kollektionen. Guillaume Henry säger: “Joy always has a plan B.” Och jag bara: bra, för min plan B är alltid att stanna hemma och beställa pizza. Det känns som Joy och jag hade kommit bra överens.

Och visst, det är en kollektion för en “outdoor woman” som också kan vara indoor. Alltså… vad betyder det ens? Det låter som alla kvinnor jag känner. “Outdoor woman” betyder i praktiken: “Jag går gärna ut, men bara om det finns sittplatser och Wi-Fi.”

Showen hölls i en trädgård, men så började det regna, så de flyttade in i huset. Jag älskar det. Det är så franskt. Vi snackar couture, men vi har fortfarande samma inställning som alla som ska på picknick i Sverige: “Vi går ut! Nej, nu regnar det, vi går in. Ingen fara, vi tar en Aperol.”

Och så Susan Sarandon i front row, som i en Instagramvideo säger: “Who the h–l is Joy?” Och jag håller med henne. Först trodde jag att Joy var en influencer. Sen trodde jag att det var en hund. Men nej, Joy är alltså en “fiktiv musa”.

Förstår ni? Det är 2025, och designers skapar karaktärer. Vi går på modevisning och det är som att binge:a en Netflix-serie: “Next up: Joy Season 2, Now with more pockets!”

Jag gillar att kollektionen är “unfussy chic”, alltså snygg men inte överdriven. Som jag på en dejt när jag försöker verka avslappnad men ändå inte vill att någon ska tro att jag gick upp för sent.

Song for the Mute startades 2010 av Melvin Tanaya och Lyna Ty, själv tycker jag det låter mer som ett indieband som spelar i en övergiven fabrik än ett modemärke. Jag gillar det.

Deras koncept? Att ge röst åt de röstlösa. Jag vet inte vad jag gillar bäst, att de gör experimentella plagg, eller att mina kläder plötsligt har en djupare inre monolog än jag själv.

Deras design är minimalistiska, bekväma och typ utilitaristiska. Det låter ju som mode för folk som hatar mode, men ändå vill se ut som att de bryr sig.

Sen älskar jag att de hämtar inspiration från personliga erfarenheter, konst, arkitektur, och ljud. Ljud? Alltså någon sitter där i ateljén: “Okej, det här tyget ska kännas som ljudet av ett gammalt piano som faller ner för en trappa.” Och alla bara: “Geni! Sy det!”

Jag vet inte om Song for the Mute vill ge röst åt de röstlösa men de har definitivt gett kläderna mer personlighet än jag har på måndagsmorgnar.