Gritty Galore Magazine

Napoleons röda mantel från Egyptenkampanjen finns tydligen fortfarande kvar.

Den e självklart dekorerad med guldbroderier, för ingenting säger ‘militär strategi’ som att gå in i öknen och se ut som en väldigt aggressiv gardin.

Det här var ju en kampanj som slutade i katastrof. Han förlorade flottan, men lyckades starta något som kallades Egyptomani, hela Europa blev besatta av mumier och pyramider.

Det är ju som att säga: ‘Ja, vi misslyckades totalt men vi fick hem en trend!’ Det är som när jag går ut för att köpa bröd, kommer hem utan bröd men med en ny inredningsstil: ‘Jag kallar det faraonisk minimalism.’

Men det är ju coolt hur manteln finns kvar, som ett modebevis på att man kan misslyckas stort men ändå se bra ut när man gör det. Lite som jag på varje fredagsfest, haha.

Alltså, solglasögon blir bara fulare och fulare. Har ni märkt det? Oakley släppte precis Plantaris Ti och de beskriver det som “ett stycke av morgondagen.”

Nej, det är ett stycke av en sci-fi-film där alla ser ut som Blade Runner-statister påväg till en afterski.

De säger att de har “grodbens-inspirerade skalmar” och ett “venliknande skelett inuti.” Vad hände med vanliga bågar? Alltså, när började vi titta på en groda och tänka: “Ja, exakt så vill jag se ut i ansiktet.”

Men det bästa? Boiler Room-kidsen är redan redo. Ni vet vilka jag menar. De där som står längst fram på technogiggen, ser ut som om de ska hacka ditt bankkonto men egentligen bara dricker Red Bull och pratar om “ljudlandskap.”

För dem är det här som julafton. “Åh, glasögon som får mig att se ut som en cyber-grodman från 2075? TAKE MY MONEY.”

Så ja. Framtiden är här, och den ser konstig ut. Men hej, så länge Boiler Room-kidsen är glada, då är det väl värt det.

MISBHV har släppt en ny kollektion inspirerad av Ibiza och jag älskar beskrivningen: “utan att försöka för hårt.” Alltså, hur gör man det?

Hur lyckas man fånga Ibiza utan att försöka? Jag försökte “inte försöka” på Ibiza en gång. Slutade med att jag låg och åt Pringles i hotellrummet medan alla andra festade på Pacha. Jag nailade verkligen den “lata turist”-looken.

Men kollektionen, “High Summer Drop SS25” är byggd för somrar man minns. Okej, stopp där. Vilka somrar minns ni? Jag minns knappt förra veckan. Mina somrar är en suddig mix av solkräm, ångest och att försöka komma ihåg var jag lagt mina solglasögon. Men MISBHV tänker alltså att du ska minnas den här sommaren, kanske för att du faktiskt såg bra ut när du svettades i 38 graders värme?

Och kampanjen? Den har “The Spanish King” i huvudrollen. Alltså, jag vet inte vem det är, men det låter som en kille som både kan öppna en champagneflaska med tänderna och sjunga hela “Sandstorm” av Darude på spanska. Jag vill festa med honom.

Kollektionen handlar om balans: kläder som funkar både på ett “beachfront bar” och på en “dusk-to-dawn party.” Jag älskar det! Jag har försökt ha samma outfit från dag till natt, men det ser alltid ut som att jag just blivit utkörd från en pizzeria. MISBHV får det däremot att se ut som en livsstil.

Och musiken! Elektronisk musik pumpar genom kollektionen, som en homage till både Ibiza och MISBHV själva. Det är perfekt. För inget säger “Ibiza” som att klockan är 07:30 på morgonen, solen går upp och du fortfarande inte vet vad DJ:n heter men du har köpt en keps som säger “Love Techno.”

Angel Luo, det låter ju som en mix mellan en cool konstnär och någon som skulle kunna starta en revolution med en symaskin.

Hon är konceptuell, innovativ och berättar historier med sina kläder och gjort sig ett namn på att tänja på gränserna för mode. Hon blandar konst och mode så hårt att jag ibland undrar om man ska bära kläderna eller rama in dem på väggen.

Hennes kollektioner rör allt från “resilience” till “decadence.” Det låter som en riktigt dramatisk Netflix-serie “Resilience meets Decadence: The Fashion Saga.” Jag är mer “T-shirt meets pyjamas” i min garderob, men visst, kanske är det dags att uppgradera.

Det bästa är att Angel Luo har en stark digital närvaro och en onlinebutik. Det är ju perfekt! Jag gillar att shoppa online, men det slutar alltid med att jag köper något jag inte behöver och som inte passar, som den där hatten som ser fantastisk ut på skärmen men som på mitt huvud ser ut som en överkörd fågel.

Men ärligt, det är häftigt när någon tar mode till en plats där det blir mer än bara kläder. Det blir konst, det blir berättelser. Det blir som att gå runt i en utställning. Så tack, Angel Luo, för att du pushar gränserna och får oss att tänka på mode som något mer än bara tyg och sömmar.

Så Angel Luo gör alltså “konceptuellt mode”. Vet ni vad det betyder? Det betyder att plagget ser ut som något du kan ställa ut på Moderna Museet… men om du försöker bära det får du frågan “Är det där… en klänning eller en ångestattack med dragkedja?”

De säger att hennes kollektioner är “narrative-driven”. Jag älskar det. Det betyder att kläderna berättar en historia. Men ingen säger vilken historia. Jag tog på mig en sådan tröja en gång och kände att den berättade: “Den här personen vet inte hur man använder en tvättmaskin och lever på chips.”

Men på riktigt, jag respekterar det. Angel Luo utforskar teman som “resiliens” och “dekadens”. Resiliens! Vet ni vad mitt resiliensmode är? Det är samma hoodie jag haft sedan 2013. Den har överlevt fler motgångar än jag.

Och dekadens? Jag har testat dekadens. Det är när man äter Ben & Jerry’s direkt ur förpackningen medan man sitter i ett badkar som egentligen är för litet. Det är min catwalk.

Men Angel Luo gör något coolt – hon suddar ut gränserna mellan konst och mode. Jag försökte göra samma sak. Jag kallade det “avantgarde” när jag gick ut i mjukisbyxor till Ica. Ingen förstod min vision.

Och så är hennes lookbooks alltid så där… striking. Ni vet, modellerna stirrar in i kameran som om de vet något vi andra inte vet. Typ: “Vi vet vad som händer efter döden, men först ska vi visa en jacka gjord av trasiga speglar och självrannsakan.”

Och hennes digitala närvaro är stark. Själv försökte jag lansera en kollektion online en gång. Det var fyra T-shirts med texten “Tvättas ej”. Ingen köpte dem. Kanske var jag för konceptuell?

Men det är ändå inspirerande. Angel Luo pushar gränserna. Hon gör mode som får dig att tänka. Och jag gillar det – för det är kläder som inte bara får dig att undra “ser jag bra ut?”, utan också “vem är jag, egentligen, och varför bär jag en klänning som ser ut som en kraschad rymdfärja?”