Gritty Galore Magazine

Okej, låt oss snacka Câllas nya höstkollektion där Milan möter Malibu. Tänk dig en Hollywood-agent som klär sig som om hen är på väg till en viktig pitch men också till stranden efteråt.

Och de där stora solglasögonen? Perfekta för att gömma sig från paparazzis, eller för att undvika ögonkontakt med folk man inte vill prata med på fikarasten.

Alltså, modevärlden är alltid så, konstig. De pratar om “taktile och texturala” tyger som ska vara “funktionella” och “eleganta”, men jag vill bara ha något som inte skaver och kan överleva en spontan taco-kväll utan att bli förstört.

Men i slutändan är det ju ganska kul att se hur de försöker få Hollywoods glamour och Europeisk klass att funka tillsammans. Det är som om någon försöker blanda en cocktail med champagne och surftablet, och man bara hoppas att det smakar bättre än det låter.

Bonnetje är som modevärldens version av en återvinningscentral, de tar gamla kostymer, klipper isär dem och sätter ihop dem på nya sätt.

Det är som att ge din pappas gamla tråkiga kostym ett andra liv, men med en twist där både maskulina och feminina former möts.

Och vem vill inte vara med och sudda ut gränser, både i mode och vem som får vara med? Det är som en mode-revolution utan att behöva hitta på något helt nytt.

Sen slänger de in feminina former i den där klassiska, stela kostymen. Det är som om James Bond plötsligt går på Pride festival, coolt, oväntat och helt rätt.

Bonnetje är som modevärldens version av en återvinningscentral, de tar gamla kostymer, klipper isär dem och sätter ihop dem på nya sätt.

Det är som att ge din pappas gamla tråkiga kostym ett andra liv, men med en twist där både maskulina och feminina former möts.

Och vem vill inte vara med och sudda ut gränser, både i mode och vem som får vara med? Det är som en mode-revolution utan att behöva hitta på något helt nytt.

Sen slänger de in feminina former i den där klassiska, stela kostymen. Det är som om James Bond plötsligt går på Pride festival, coolt, oväntat och helt rätt.

Sunflower hade sin SS26-visning i Köpenhamn. Och jag älskar hur de beskriver det: “Business abandoned for escape.”

Det låter inte som en modeshow, det låter som min karriärplan efter att ha försökt jobba i Excel en hel dag.

De säger att kläderna “ser ut som om de dragits upp ur en resväska.” Perfekt. Jag har redan hela garderoben redo. Allt jag äger ser ut som att det överlevt tre veckor på ett hostel med tveksamma hygienregler och en gitarrspelande kille som heter Sven.

Och det här är modevärlden, så de säljer in det som “aimless days”. På svenska: arbetslöshet, men med en bättre kavaj.

Färgpaletten? Stone, tobacco, storm grey, wheat. Det låter mer som en cigarettreklam från 70-talet än en modeshow. “Storm grey, för mannen som vill se ut som vädret i Skåne.”

Men jag gillar ändå konceptet. Det är snyggt, välgjort, och det skickar ett budskap: Du kan se ut som att du gett upp på livet, men göra det i premiumkvalitet.

BIRROT släppte sin SS26-kollektion Emotional Layers under Köpenhamns modevecka och det var så introspektivt att jag kände att jag borde haft en terapeut närvarande.

De visade kläder som såg platta ut på galgen men blev levande på kroppen. Lite som mina dejter: magiska online, ointressanta i verkligheten.

Mycket handlade om lager på lager, både i tyger och känslor, vilket är fint, men jag blev stressad av tanken på att behöva tolka min tröjas “emotionella underström” innan kaffet.

Och självklart: asymmetriska fållar, skulpturala silhuetter och en färgpalett så dämpad att jag kände mig högljudd bara av att ha tandkrämsblå strumpor.

Men jag älskar att de låter plaggen anpassa sig efter bäraren istället för tvärtom. För i min värld är det alltid tvärtom: mina kläder säger “nej” och jag säger “men vi ska bara till ICA!”

Så GESTUZ visade alltså sin SS26-kollektion på Copenhagen Fashion Week och det var inte en modevisning, det var ett TED Talk med tyg!

De körde med industriell bakgrund på ett bygge med gamla däck som installation. Inget skriker “hög mode” som “ska vi dumpa soporna här eller?”

Temat var “hastighet vs stillhet”. Det är alltså kläder för dig som både vill springa till bussen och meditera över livets mening samtidigt.

Det var workwear möter kvällskläder. Och färgerna! Oljigt svart, racingrött, vroom vroom, blandat med babyblått och rosa, som om Mad Max blivit stylist för Barbie.

Men det bästa? De sa att kläderna inte bara är funktionella utan en “påminnelse om att vara människa i en värld som går för fort”. Så nu är det inte slöseri med pengar, det är självutveckling i siden.