Ah, Never Say Never från 1982, en låt så funky att till och med din mormor börjar göra robotdansen utan att förstå varför.
Romeo Void. Alltså, det är ett bandnamn som låter som en Shakespearepjäs om att bli ghostad.
Men låten, den där basgången, den går rakt in i själen, som en riktigt arg strykmaskin. Den är så tung och svängig att man känner sig tvingad att gå i slowmotion genom ett regnigt industriområde i svartvitt.
Och sen är det saxofonen. Den bara dyker upp mitt i allt som en galen farbror på släktfesten. Ingen vet varför han är där men när han börjar blåsa, då lyssnar man!
Det är också kul att låten nådde #17 på Billboard Dance/Disco chart. DISCO? Alltså, Romeo Void är mer postpunk ångest med skinnjacka än glitter och discokula. Det är som att Joy Division fått ett gästspel på Studio 54 och bara: “Vi är här, men vi ler inte.”
Men vet ni vad? Never Say Never är fortfarande en banger. Den påminner oss att musik inte behöver vara snäll, snygg eller självklar. Den behöver bara ha modet att vara sig själv, med lite saxofon, svett och existentialism.
