Ron Asheton, originalgitarristen och riffmästaren bakom Iggy & The Stooges, var alltså den typen av person som fick alla vuxna att höja på ögonbrynen och alla punks att nicka igenkännande.

Hans karriär efter Stooges kollaps var en enda lång karusell av kortlivade band: The New Order, Destroy All Monsters, Dark Carnival med Niagara från Detroit, New Race och The Empty Set.

Hans fascination för tredje riket var likt Lemmys “provocative, albeit apolitical,” vilket i folkmun brukar översättas till:

Jag gillar uniformer och knappar men inte ideologin.

Han bar alltså SS-pins i skolan, ritade svastikor på sina böcker och håll i er… bar en Luftwaffe-jacka som bestman på Iggy Pops kortlivade bröllop med en judisk kvinna.

Och den judiska manageren Jimmy Silver officierade ceremonin. Jag menar, det här är som en dålig sitcom-scen som ingen vågade skriva. Jag kan se manusmötet nu: “Okej, vi behöver en scen med total social katastrof, men gör det på riktigt.”

Men det var också det som gjorde Ron Asheton så, genuin. Han var inte falskt provokativ, han var bara provocerande på ett sätt som fick dig att vilja skratta, gråta och panikslå dig i pannan samtidigt.

I Stooges’ värld var det riff före regler, kaos före konsensus, och sociala normer… tja, de var bara ljud som slogs ut av gitarrslingor.

Och där har vi honom, original Stooges-gitarristen, militärhistoria-nörden med en Jack Sparrow-komplex på steroider.

Han var ett levande exempel på hur extrem konst och extrem personlig excentricitet kan krocka med världen omkring dig och ändå skapa musik som aldrig dör.