Electroclash, genren som gud glömde men som Berlin fortfarande har på repeat klockan fem på morgonen.

Det var som om Synthpop, Techno och Punk klev in på samma efterfest, och ingen orkade säga åt dem att gå hem.

Det började runt millennieskiftet med I-F:s “Space Invaders Are Smoking Grass,” vilket låter mer som en dålig bong-ursäkt än ett musikspår, men okej.

Larry Tee döpte genren och copyrightade skiten, drog ihop en festival 2001 och plötsligt stod Peaches, Fischerspooner och Miss Kittin på scen och skrek ironiskt i neonbikini.

Det bästa med Electroclash var ändå att det kändes som musik för folk som inte riktigt kunde spela instrument, men hade en synth, en cigg, och alldeles för mycket självförtroende. Alltså: punk fast med mer glitter och mindre ackord.

Men för en kort stund var Electroclash den perfekta blandningen av dansgolv, ironiskt poserande och “är det här bra eller bara konstigt?” Svaret var ja.

Men Electroclash dog ju snabbt, runt 2005, ersatt av Ed Banger och French Electro. Vilket är ironiskt i sig, Electroclash gick under för att någon annan gjorde samma sak men med lite mer stil.

Det fina är att Electroclash ändå lever vidare som en sorts musikens mytologiska varelse. En gång om året, folk på Reddit ba: “Minns ni Electroclash?” och så länkas det Peaches och Miss Kittin tills servern brinner.