Craig Green’s senaste kollektion handlar om transformation och déjà vu. Ni vet, den där känslan när man är osäker på om man sett det här förr, eller om ens garderob bara är en loop från 2014 med lite mer ångest.

Craig jobbar med ‘uniformskoder’ och ‘emotionell textur’. Jag vet inte hur det är med er, men den enda emotionella texturen jag upplevt i min garderob är lukten av en fuktig gympåse från högstadiet. Det var också en typ av uniform. Trauma-couture, om man så vill.

Och vet ni hur han beskriver plaggen? Som ‘en älsklings favoritlåt spelad baklänges’. Det är antingen en poetisk modevisning, eller en demonisk besvärjelse från en svartmetallskiva från 1993.

Det är mycket ’60-talsmönster’, ’dekonstruerad skräddarsyddhet’ och ’hängande snören i olika längder’. Så i princip: det ser ut som att en scoutledare gått vilse i en vintagebutik och sen försökt sy om sitt tält till en Beatles-jacka, i mörker. Med vantar på.

Men det finns djup, hörni. Kragarna är en metafor! För anknytning. Det är inte en skjorta längre, det är ett förhållande! ‘Jag är inte fast i plagget, plagget är fast i mig.’ Craig Green är alltså inte bara designer, han är parterapeut med tygsax.

Men jag måste erkänna, det är vackert. Det är så, förstört med mening. Lite som mitt CV.

Så Craig Green SS26? Det är som att rota i sin barndomslåda, hitta en gammal tröja från fritids, gråta lite, sy fast tre extra ärmar och säga: ‘Det här är min sanning.’