WITCH-HOUSE. Ni vet, den där musikgenren från sent 2000-tal som var som om någon tog housemusik, la den i ett pentagram, tände lite rökelse och viskade “let’s make it spooky”.

Det började ju som ett skämt! Travis Egedy ba: “Haha, tänk om vi kallar det här för witch house?” Och plötsligt fanns det kids på Tumblr som skrev ritual-manifest och laddade upp låtar inspelade i sina sovrum.

Jag älskar hur det var så DIY. Man behövde inte ett skivbolag, en studio, ingenting. Bara ett mörkt rum, en laptop och känslan av att vara för edgy för indiepop men för introvert för rave.

Och estetiken! Witch house såg alltid ut som att någon smält ihop MySpace 2007 med en satanistisk scrapbook. Jag laddade ner en spellista en gång och var tvungen att gissa låtarna, för jag kunde inte läsa ett enda bandnamn. Jag bara: “Ja, det här är nog ✝⧺☯†††.”

Men visst, folk skrattade åt det. Skivbolag var typ: “Är det här på riktigt eller är det bara goth-kids som fastnat i GarageBand?”

Men SEN, bam! Kanye West samplar det, Billie Eilish bygger en karriär på att låta som om witch house blev en ljudbok, och plötsligt är det coolt.

Nu är genren “död”. Men är den det? Nä. Den är som ett spöke på en gammal raveklubb: ingen ser den, men alla känner den. Den dyker upp i varenda mörk poplåt med lite för mycket reverb. Den är där när du lyssnar på en låt och tänker: “Är jag på en konsert eller håller någon på att frammana en demon?”