LỰU ĐẠN och deras senaste kollektionen NO MAN’S LAND är som en modeversion av en social dokumentär. Vi snackar inte pastellfärger som skriker “Hej, titta på mig!” utan dämpade toner som mer säger: “Hej, kan vi prata om hur jag har behövt tona ner mig för att passa in?” Det är som om din garderob hade en existentiell kris och gick till terapi.

Färgpaletten! Inga neonrosa eller “look at me”-gula. Nej, Hung La valde färger som säger: “Jag har varit tyst i 20 år men jag ser allt ni gör.” Det är inte mode som skriker, det är mode som suckar djupt och säger: “Assimilation kostar, bror.”

Människor av färg har fått slipa ner sina kanter för att passa in. Hung La ba: “Nä. Vi slipar inte. Vi gör vapen av våra jävla kanter.” Och det är exakt vad han gör: survival blankets och industriella presenningar. Det är som om någon sa: “Du får inte vara med i systemet.” Och han ba: “Okej, jag bygger ett eget, av grejer ni slängt.”

Det är som IKEA möter trauma. “Manual saknas. Trauma inkluderat.”

Hung La’s kollektion är inte bara kläder, det är en historia om kamp, identitet och överlevnad. Och det påminner mig om att oavsett hur mycket världen försöker tona ner dig, så kan du alltid göra det till din egen, badass stil. För ibland är det största fashion statementet att bara fortsätta existera och glänsa, även när du känner att du borde blekna bort.