WOOLEEX körde sin SS26 på Tokyo Fashion Week och döpte den till “Meet the Met.”
Alltså, när ett japanskt brand bestämmer sig för att tolka Met Gala på catwalken, då vet man att det blir mer glitter än på en mellanstadiedisco i Småland. Jag såg bilder och tänkte: är det här mode, eller audition till Eurovision?
Herrkläderna hade paljetter, pärlnitar och materialmixar som såg ut som någon gjort en byteshandel mellan dragqueens i Shibuya och en arkitektstudent med för mycket koffein.
Om jag ser en snubbe i pärlbroderad trenchcoat på tunnelbanan i Stockholm, då vet jag att han antingen är influencer eller så har han precis förlorat ett vad.
Damsidan? Lager på lager av spets, glamour och revolt. Det såg ut som att Marilyn Manson hade börjat styra bröllopsindustrin.
Och hela grejen med att “Meet the Met” skulle handla om individualitet och excess, det är ironiskt, för Met Gala är ju känd för att alla ser ut som samma tre koncept: “Jag är en staty”, “Jag är ett draperi” eller “Jag är Jared Leto.”
Men Tokyo tog det på riktigt. Det här var inte bara mode, det var en övertygelse. Paljetterna bländade så hårt att jag nästan fick tinnitus i ögonen. Mitt favoritögonblick var när en modell kom ut med så mycket pärlor att jag tänkte: den där jackan väger mer än min själ efter tre år av Klarna-avbetalningar.
Så ja, WOOLEEX gav oss en kollektion som var lika delar glamour, kaos och rebellisk spets.
]]>
NO NAME firar 10 år på Tokyo Fashion Week och självklart ser det ut som att en cyberpunk-rave krockade med en regnbåge och ett byggvaruhus.
Elektrisk rosa, smaragdgrönt, cutouts som får min gamla Emmaboda-tältduk att kännas diskret, och silhuetter så stora att de kunde ersätta hela SL:s bussflotta.
De återbesökte gamla arkiv också. Det är fint, som när man går tillbaka till sitt Bilddagboken-konto och tänker: “Oj, var jag så här emo? Eller var jag bara allergisk mot solljus?” Modearkiv funkar likadant. Fast istället för att hitta gamla pins och tröjor med dödskallar hittar man 2016 års silvriga byxor och tänker: “Det här ska rädda framtiden.”
Det fina är att de kallar det self-reconstruction. Mode som terapi. För oss andra är det billig bärs och att byta frisyr i badrummet klockan tre på natten. Men visst, köp en cyberpunk-rock för två månadshyror, det kanske hjälper dig att bli en bättre människa.
Så, grattis NO Name, tio år av att bevisa att det visst går att sälja drömmen om underground till folk som aldrig sett en källarlokal utan städhink i hörnet.
]]>
Så AJOBYAJO, för er som inte vet, är ett koreanskt streetwear-märke som ser ut som om någon spillde hela Photoshop-palletten över en hoodie och sen ba: “Perfekt. Print it.”
De gör kläder i “large sizes”, vilket är modevärldens kod för “vi syr typ fyra XL så att folk på TikTok kan försvinna i en hoodie och se ut som ett begagnat tält från Roskilde.”
Det är som att AJOBYAJO kollade på en snubbe som just vaknat bakfull i en sovsäck och ba: “Designidé klar. Lägg till tryck.”
Men det bästa? De inspireras av Richard Hell. Du vet, punklegenden som såg ut som att han försökte uppfinna heroin-chic innan det blev trendigt, fast utan chic.
AJOBYAJO tog “Blank Generation” och tänkte: “Vet du vad världen behöver? En pastellfärgad oversize windbreaker med tryck av Richard Hells själskris.”
Och det är något med hur koreanska märken jobbar med punk. Det är liksom så, artigt. Som att någon startade ett punkband men också ville få bra betyg i hemkunskap.
Så AJOBYAJO är egentligen ett klädmärke för alla oss som vill känna oss lite kaotiska, men som också uppskattar att plagget fortfarande går att tvätta i 30 grader fintvätt.
]]>
Story Wear SS26: återvunnen denim, döda tyger och en massa symbolik om “natur vs stad” och “dåtid vs framtid.”
Det är mode som låtsas vara en tempelritual men egentligen är sytt av någon moster i Taipei som tröttnat på att laga jeans åt sina barnbarn.
Det bästa är temat: “natur och stad, dåtid och framtid, verklighet och dröm.” Alltså, det är ALLT. Sen pratar de om “the seams of time.” Sömmen av tiden!
Det låter poetiskt, men jag har haft exakt samma effekt när jag spräckt mina gamla Weekday-jeans i röven på en festival. Det var också en resa mellan världar, från “verklighet och dröm” till “skam och kyla.”
Jag gillar att kläder görs av folk som inte annars får synas. Och vi snackar mycket om “hållbarhet” i mode, men här känns det på riktigt. Inte som när H&M kör “Conscious Collection” och man står i kön bredvid någon som just köpt ett linne för 49 spänn tillverkat av ett barn i Bangladesh.
Så ja, Story Wear är som en modeshow där Buddha möter punk-DIY, med sömmar som säger mer än hela Vogue.
]]>
Chika Kisada SS26: balett möter punk i ett betongrum som luktade mer parkeringsgarage än catwalk.
Det var trasiga strumpbyxor som sytts ihop på fyllan, pikétröjor byggda av tre olika plagg, och denim med hål större än min hyra.
Det är kläder man faktiskt kan bära på stan, men ändå ser ut som du både kan gå på rave i Shibuya och bryta foten i en tåspetssko. En garderob som är lika delar trasig, söt och farlig, precis som en bakfylla i Stockholm.
Chika Kisada kör alltså SS26 i en betonglåda och kallar det för mode. “Urban rawness möter refined femininity.” Det är fint sagt för: vi hyrde ett parkeringsgarage och klistrade fast lite tyll på en byggställning.
Det är “ballet × punk.” Det låter som två tjejer från helt olika gymnasieklasser som blev ihop på fyllan. Ballettjejen vill repa Svansjön, punktjejen vill repa Kuken & Revolten, och resultatet är en catwalk med söndertrasade strumpbyxor och krinoliner under randiga toppar.
Patchwork var också ett stort tema. Skjortklänningar ihopsatta av tre olika tyger, tights som ser ut som du slogs med en tvättmaskin. Modekritikerna kallar det “deconstructed.” Jag kallar det “min mamma försökte lappa mina jeans men hon var full.”
Jag gillar ändå grejen. Det är som en uniform för oss som är för trashiga för balett men för pretto för punk.
Så slutsatsen är: modevärlden älskar när du ser ut som en trasig docka. Bara du gör det i rätt betonglåda, med rätt soundtrack och någon idiot som säger “cohesive vision.”
]]>
Okej, så VIVIANO. En japansk avantgarde-designer som gör couture, ready-to-wear och bröllopsklänningar?
Allt inspirerat av naturen, konst och både östlig och västlig kultur. Det är inte en kollektion, det är ett TED Talk med tyll.
Men det är nåt med de här avant-garde märkena. Alltid sån där beskrivning: “Vi vill inspirera bäraren att känna självförtroende.” Självförtroende? Om jag går ut i en VIVIANO-outfit, ser ut som en blåsfisk med dragkedja, då är det inte självförtroende, det är ren förnekelse.
Och ändå, jag hatar att erkänna det, men jag älskar skiten. För i en värld där halva stan går runt i beige Uniqlo och tror de är minimalistiska munkar, behövs det nån som säger: “Här är en jacka som ser ut som ett samurajsvärd parat med en påfågel, varsågod, lev lite.”
]]>
Tokyo Fashion Week är igång och jag älskar hur de alltid lyckas göra mode till nån slags konstinstallation mellan “meditativ zen-trädgård” och “snubblade över en rave-flyer på väg dit”.
Support Surface döpte sin kollektion till “A Flash Lurking in the Residue of Quiet”. Det låter inte som ett modeevent, det låter som en post-metal EP från 2004. Jag förväntade mig nästan att Neurosis skulle gå på catwalken i chiffong.
Botaniska prints inspirerade av gamla växtencyklopedier var höjdpunkten. Inte gulliga blommor, mer “det här bladet kan döda dig om du kokar te på det.” Perfekt för första dejten.
Plaggen: ballongbyxor för den som vill se ut som en luftballong på väg mot Arlanda, transparenta koftor som skriker “jag har inget att dölja förutom min självkänsla”, och klänningar som svävade fram som en vindpust i ett japanskt lagerhus.
Sammanfattning: mindfulness i garderoben, men med små elchocker som påminner dig om att livet inte är så zen som beige försöker få dig att tro.
Och sen de där neonfärgerna! Hela kollektionen är beige och brun, sen pang! Neon-grönt. Jag gillar ändå den där kontrasten.
Det är lite som att vara svensk på charter: man solar stilla med en Aperol i handen, sen Flash, någon står på baren i magtröja och sjunger Euphoria.
Support Surface: för alla oss som vill se ut som ett stilla japanskt körsbärsträd tills vi plötsligt flippar ur och ser ut som ett trafikljus, på ecstasy.
]]>
Tokyo Fashion Week bjuder på Fetico, och plötsligt ser hela front row ut som en blandning mellan en gotisk ravekyrka och ett Amish-bröllop som spårade ur.
Jag vet inte om jag ska bli kåt, rädd, eller om jag bara vill ringa min mormor och säga förlåt.
Emi Funayama har alltså gjort en kollektion som heter “The Depth of Her”. Alltså redan där vet man att det inte kommer vara några småblommiga klänningar från & Other Stories direkt.
På catwalken: spetsbystar, korsetter i denim, kavajer med hål i ryggen som ser ut som dörren till Narnia men i latexversion. Det är så mycket sensualitet att jag nästan fick en notis från min skärmtid-app: “Vill du verkligen fortsätta titta på detta?”
Men jag älskar att hon blandar dominatrix-vibes med typ Amish. Det är så japanskt. En look säger “red light district i Shinjuku” och nästa säger “Snälla Gud, förlåt mig för att jag råkade visa vristen.” Det är som att kollektionen lider av multipel personlighetsstörning, men på det sexiga sättet.
Men Funayama nailar det. Hon lyckas få kläderna att säga: “Du får vara sexig, men du får också vara blyg.” Det är egentligen en väldigt japansk artighet, till och med dina bröstvårtor bugar innan de syns.
Och nu snackas det om att hon är Japans mest provokativa designer. Men hallå, det här är landet som uppfann Hello Kitty-bondage. Ribban var redan högt satt.
]]>