Sophy Ricketts “Pissing Women” från 1995, kvinnor som kissar öppet på Londons gator, iklädda office wear. Det är som om The Office möter Banksy, fast med kiss.

Det här var före sociala medier, mind you. Det var alltså inte för content, det var för konst. Snacka om att ligga före sin tid. Idag kallas det performance art. På 90-talet kallades det: “Tisdagskväll i Soho.”

Det är något helt briljant i det där, kvinnor i kostym, mitt i Londons finansdistrikt, bara marking their territory som om de vore små chihuahuor. För det är ju ofta så, män får stå och kissa mot en vägg utan att någon höjer på ögonbrynen, men om en kvinna gör det? Då är det plötsligt samhällskritik.

Och jag älskar det: De gjorde det i kontorskläder. Som att de bara gått på ett möte om aktieportföljer och sen tänkt: “Du vet vad som verkligen utmanar patriarkatet? En riktigt bra squat vid Bank Station.”

Det dök upp en recension jag läste som kallade bilderna “deadpan och performativa.” Alltså, för det är exakt så man ser ut när man kissar på en trottoar: deadpan. Ingen ser glad ut i det ögonblicket. Och performativ? Självklart. Allt blir performance när du gör det i en power suit.

Men tänk er de där bankgubbarna som gick till jobbet morgonen efter. “Vad är det här? Någon har, lämnat ett statement på vår parkeringsplats.” Ja, Derek. Det kallas konst. Och det stinker av sanning.