Har ni sett Edward Hoppers Soir Bleu? Det är som en scen ur en fransk film där alla har ångest men ingen vågar säga det. Och mitt i allt detta… en clown. Inte en glad cirkusclown – nej nej – en sån där clown som ser ut som att han blev dumpad av sin dejt, sin terapeut och sin självkänsla – samtidigt.
Jag stod framför den där målningen i ett galleri och kände: “Oj… jag har aldrig blivit dömd av en målning förut.” Clownen bara stirrar rakt ut som om han försöker se igenom dig. Som om han vet att du ljuger när du säger “det är lugnt, jag mår bra”.
Det mest förvirrande? Alla i målningen ser helt avstängda ut. De sitter tillsammans, men var och en i sin egen bubbla. Det är som en riktigt stel after work på ett kontor där chefen tvingat alla att mingla. Och mitt i allt sitter clownen och tänker: “Jag borde ha blivit rörmokare…”
Men jag fattar grejen. Jag har varit den där clownen. Ni vet när man går på en fest, försöker vara social, men innerst inne undrar om man stängde av kaffebryggaren – och om nån nånsin kommer älska en på riktigt. Så står man där, med ett leende på utsidan och existentialism på insidan. Som en köttbulle täckt i glitter.
Och vet ni vad som är det värsta? Jag tror att Hopper inte målade en clown. Han målade oss alla. För vi bär masker varje dag. På jobbet, på dejter, i hissen när nån säger “god morgon” och man svarar “mmm…” fast man egentligen vill skrika “VARFÖR LEVER VI?!”
Så ja – Soir Bleu är inte bara en målning. Det är ett gruppfoto av vår inre monolog.
