Future Islands spelade på Glastonbury igår, vilket fick mig att drömma tillbaka till när dom spelade på Debaser Slussen för typ hundra år sedan. Fram till dags datum är det fortfarande det bästa jag sett live.

Jag minns det så väl. Litet svettigt rum. 200 pers max. Och så kommer han ut, Samuel T. Herring å ser ut som han jobbar med att sortera blanketter på Skatteverket, men RÖR sig som att varje ton är ett trauma som måste ut genom höfterna.

Det var som att se en innerlig blandning av slamdance, spoken word och en man som precis fått veta att hans katt gått bort.

Den hippa Stockholmspubliken visste inte vad de skulle göra. Alla stod där och försökte se coola ut, men Samuel Herring ba: “NEJ! INGA IRONISKA AXELRYCK HÄR, KÄNN!”

Och det gjorde vi. Vi kände. Jag minns att jag stod bredvid en kille med tygpåse som började gråta under ”Seasons (Waiting on You)”. Han ba: ”Jag vet inte varför jag gråter, men jag tror att jag förlåter min pappa nu?”

Så tack Samuel. För att du fick en hel festival att känna det jag kände den där legendariska spelningen på Debaser. Och tack till dina höftkast, dina primalvrål och dina svettiga skjortor, du är ’the frontman we never knew we spiritually needed’.