Designern Kazuya Yamachika är som modevärldens motsvarighet till en kemilärare som fått en rockstjärna-karriär på sidan.

Han börjar sin pitch med: ”För att förstå mitt märke måste vi prata cellulosa.” Cellulosa! Som om jag inte redan haft nog med skolans kemi. Jag är bara här för att köpa en hoodie, inte börja på en biologilektion.

Men nej, han döper sitt märke ANCELLM efter den forskare som upptäckte cellulosa, Anselme Payen.

Sen snackar vi om kläderna: slitna hoodies, trasiga jeans och kavajer med foder som hänger löst. Det är som om någon har råkat spilla kaffe, gått en vända i lera och sen lagt allt i en tvättmaskin på fel program.

Men nej nej, varje fläck och hål är noga utplacerad. Det är som konst! Det är ”kontrollerat kaos”, säger han. Som min garderob när jag stressat till bussen, fast dyrt och designat.

Men det är något fint i det här med att kläderna ska se använda ut redan från början. Kazuya säger att han får inspiration från folk på gatan, när nån går förbi och deras kläder rör sig på ett coolt sätt.

Jag har också fått inspiration från folk på gatan, men mest från när jag har sett någon snubbla på trottoaren och slå sig. Inte riktigt samma vibe.

Och grejen med att låta kläderna ”vuxa med dig” är rätt nice. Tänk er att din hoodie har sett mer liv än du själv – den har haft fester, jobbmöten, heartbreaks och kanske en och annan spya.

Det är lite som att ha en bästa vän som alltid hänger med dig, bara att i det här fallet är det en dyr tröja som luktar lite som en gammal källare.

Så, nästa gång ni ser någon i en ”sliten” ANCELLM-tröja, tänk på det som om ni träffar på modevärldens svar på en biologiprofessor som bor i en grunge-rockstjärnas garderob. Det är konst, vetenskap och kaos i ett och det kostar multum.