Dungeon-synth är atmosfär och estetik, eller bara nördigheten som vägrade dö

Så du tror att ditt obskyra vinylintresse är coolt? Tänk igen. Vi dyker huvudstupa ner i fantasysyntarnas underjordiska värld, där trollkarlar med Casio-keyboards regerar och där ingen skäms för sin D&D-bakgrund.

Har du en svaghet för "sword and magic"-estetik, dammar du fortfarande av din vintagesynt i smyg, och drömmer du om mörka skogar och övergivna slott? Lugn, du är inte ensam i din nördighet – den musikaliska kuriositeten kallad dungeon synth har under det senaste decenniet genomgått en helt osannolik renässans. Hundratals nya artister försöker nu återskapa fantasy-atmosfärer genom råa, minimalistiska keyboard-ljud, ungefär som om din lokala rollspelsklubb plötsligt fått tillgång till musikstudio.

Från kult till... eh, fortfarande kult

Det nyväckta intresset för genren bland unga med alldeles för mycket tid på händerna föregicks av ett fåtal pionjärinsatser, av vilka vissa numera betraktas som kult bland folk som verkligen, verkligen behöver komma ut mer. Under tidigt 90-tal var "dungeon synth" (i brist på bättre benämning för "ensam kille med keyboard i källaren") främst ett sidospår till den neoklassiska darkwave-scenen, medan fullängdsalbum, som Jim Kirkwoods banbrytande försök att musicera ensam på jullovet – var en äkta sällsynthet.

När norsk black metal (aka "arg musik av bleka män i skogen") klev in på scenen förändrades allt från grunden. Mortiis klämde på sig goblinöron och -näsa (på fullaste allvar!), Varg försökte göra sitt fängelsestraff för mord lite drägligare med hjälp av en Casio-synt (man får ta vad man har), och dussintals andra musiker runtom Europa och Amerika hoppade på det ostoppbara tåget. Resultatet? En överflöd av korta atmosfäriska mellanspel som bröt upp den mörka thrashingen på deras demoband, som om någon plötsligt behövde en toalettpaus mitt i dödsmetal-konserten.

Det är 2025 och allt har gått för långt

Idag har allt accelererat bortom all rim och reson. Billig utrustning och lättillgänglig programvara gör att vem som helst kan producera dungeonsynth i sitt sovrum, himmel hjälp oss – och ljudet har utvecklats till tidigare ofattbara extremer. Tack vare inflytandet från BSoD (black metal-undergroundens legendariska kändis från Sarland, som ingen av dina normala vänner någonsin hört talas om) har dungeonsynth muterat till något som kallas "kellersynth" eller "tänzelcore" – en febrig blandning av keyboard, gabber och techno, som dragits genom ett psykedeliskt delirium. Inga drakar och magi här inte, bara droger. Många, många droger. Perfekt för Generation TikTok med sin uppmärksamhet lika lång som en guldfisks.

Warlock Corpse. En trollkarl i tiden

Rituella ljus fladdrar i mörkret. En dammig kopieringsmaskin från 80-talet står redo att spotta ut ännu en "limiterad upplaga" (läs: tjugo exemplar) av ett demoband. Ett urgammalt, hemsökt keyboard som grävts upp från någon glömd källare ekar genom ödsliga korridorer. Med denna dramatiska bakgrund (som han förmodligen själv iscensatt) presenterar vi Warlock Corpse – den ryska dungeon-synthscenens mystiska ansikte.

Mer spännande än de gamla gråskäggiga föregångarna, och mer mogen än de nyanlända keyboard-riddarna som fortfarande bor hos mamma, har denna digitala trollkarl hittat en egen nisch mellan gammalt och nytt. Både musikaliskt och visuellt håller han fast vid den klassiska dark fantasy-basen, samtidigt som han släpper album efter album som tänjer på genrens gränser – ungefär som att försöka vara seriös samtidigt som du har på dig en trollkarlshatt.

Intervjun ingen bad om, men alla behöver. Vi tar ett snack med Warlock Corpse!

GRITTY GALORE: Hur skulle du beskriva din musik för vanliga dödliga? Vad är egentligen en dungeonsynth, förutom något man borde låsa in i just en dungeon?

Dungeon-synth handlar för mig om atmosfär och estetik – det är en genre där jag kan uttrycka mina känslor och mitt humör genom ljud och melodier. Ljudet kan variera enormt: ibland extremt mörkt och lo-fi, ibland melodiskt och episkt, som musik till en saga som aldrig blivit skriven.

I min musik experimenterar jag gärna med ljud och stilar, och slänger in andra element i dungeon-synthen, som rytmer eller inslag från andra genrer – för att göra det mindre outhärdligt att lyssna på, kan man säga.

GRITTY GALORE: Förutom Warlock Corpse är du involverad i ett dussin andra projekt som musikaliskt har ungefär lika mycket gemensamt som en pingvin och en gräsklippare. Vad ledde dig specifikt till denna obskyra scen? Hittade du något här som saknades i dina andra konstnärliga strävanden, eller var det bara ett sätt att imponera på nördtjejer?

Man kan säga att jag kom till dungeonsynth och black metal gradvis. I mina andra projekt har jag alltid dragits till musikens mörkare sidor, och vid någon punkt började jag först lyssna på dungeonsynth, och sedan skapa det själv. Det var som att hitta hem, om "hem" vore en fuktig källare full med fantasylitteratur och vintage-syntar.

GRITTY GALORE: Mellansekvenser, som ofta används i black metal, anses vara grundläggande för dungeon-synth, tillsammans med den mörka estetiken. Varför tror du dessa troper fungerar så bra tillsammans? Är det bara en konspiration för att sälja fler medeltidsinspirerade kaftaner?

Jag tror mellansekvenserna fungerar så bra eftersom de skapar en särskild atmosfär, som att kliva in i en annan värld eller verklighet. De gör albumet filmiskt, atmosfäriskt och komplett.

I mina egna releaser använder jag dessa element, men jag försöker alltid tillföra något extra: udda ljud, samplingar, klipp från gamla skräckfilmer och liknande. Den visuella aspekten är lika viktig för mig som själva musiken: bilder, foton och omslag hjälper lyssnaren att sjunka djupare in i atmosfären. Eller som vi säger i branschen: om musiken låter halvtaskig, kan du alltid dölja det bakom en cool bild av ett spöklikt slott.

GRITTY GALORE: Är du en utrustningspurist? Alltså, spelar du in allt exklusivt med analoga metoder, på syntar äldre än dina föräldrar? Eller föredrar du att mixa det digitala med det analoga, ungefär som en musiknörd som inte kan bestämma sig?

Jag älskar gamla syntar och andra instrument, deras ljud och känslan av att spela på dem. Det finns något magiskt med en synt från 80-talet som luktar konstigt och har knappar som fastnar.

Men ärligt talat bryr jag mig inte om vad låten skapades med, idag kan man enkelt imitera vilket vintage-ljud som helst digitalt. Mestadels spelar jag in med hårdvara, men ibland använder jag också VST (virtuell studioteknik). Det viktiga är resultatet, inte om jag såg cool ut medan jag skapade det.

GRITTY GALORE: Man kan höra många influenser i ditt arbete – musik från tv-spel, filmsamplingar, traditionell rysk black metal, milda EDM-influenser och till och med lite postpunk. Är du medveten om din musikaliska schizofreni, eller händer det bara?

Jag gillar olika musikstilar och spelar in det som naturligt flödar ur mig. Det är inte alltid ett medvetet val – jag skapar helt enkelt det jag själv skulle vilja höra. Min musikaliska ADHD är både min största styrka och min största svaghet.

GRITTY GALORE: Intressant nog fungerar de rena black metal-elementen i ditt verk som ett slags "mellanspel" – som om de direkt vänder på strukturen hos en traditionell black metal-skiva. Å andra sidan, vad hindrar dig från att helt hänge dig åt just det soundet? Rädsla för att faktiskt bli populär?

Det var faktiskt en slump. När jag spelade in mitt debutalbum var alla spår först instrumentala, men sedan fick jag plötsligt lust att lägga till sång på två av dem. Albumet lät mer intressant så. Efter det började jag använda samma koncept i mina senare releaser. Ärligt talat är jag trött på att göra album i samma stil gång på gång. Jag skulle troligtvis tröttna fortare än mina tre lojala fans.

GRITTY GALORE: Hur ser du på att dagens ungdomar på TikTok och andra sociala medier "kidnappar" dungeonsynth och dess avknoppningar? Känner du dig som en hipster vars favoritband plötsligt hamnat på radio?

För att vara helt ärlig följer jag inte trender på sociala medier. Jag är för upptagen med att leta efter sällsynta kassettband på loppmarknader. Men jag har märkt att dungeon-synth blivit mer populärt på sistone, fler känner till genren och fler skapar den typen av musik. Om femton år kommer vi förmodligen höra dungeonsynth på IKEA.

GRITTY GALORE: Förutom dig och Siege Golem, finns det andra postsovjetiska dungeon-syntartister värda att nämna? Eller är ni två de enda som vågar erkänna det offentligt?

Jag kan ärligt talat inte komma på några. Kanske finns sådana artister, men jag känner inte till dem. Det är antingen en väldigt exklusiv klubb, eller så borde jag socialisera mer.

GRITTY GALORE: Även om antalet dungeon-synth-artister från kontinentaleuropa växer dag för dag, är genrens infrastruktur huvudsakligen centrerad kring amerikanska förlag, varav några också har publicerat dina verk. Tycker du att mer behöver göras på hemmaplan, eller är det bekvämare att vara mystisk på distans?

Det beror förmodligen på att det finns fler lyssnare i USA och att scenen där är större. Kanske dyker det snart upp större europeiska förlag också. Men spelar det egentligen någon roll var förlaget ligger? I slutändan handlar det om musiken, inte geografin. Och tack vare internet kan jag vara mystisk globalt utan att lämna min källare.

GRITTY GALORE: Hur tas den här typen av musik emot på konserter? Spelar ni ofta live, eller riskerar ni att förstöra mystiken genom att visa er vara vanliga människor?

Jag älskar hur publiken reagerar på min musik. När jag spelar instrumentala kompositioner lyssnar de intensivt, när det är rytmiskt med sång börjar de dansa. Ingen blir uttråkad eller om de blir det, är de för artiga för att visa det.

Det blir en del spelningar, men jag skulle gärna se fler. Under 2026 kommer jag särskilt fokusera på liveframträdanden. Trollkarlskappan är redan beställd.

GRITTY GALORE: Slutligen, vad vill du säga till den serbiska publiken innan ditt framträdande? Något de bör förbereda sig mentalt på?

Stöd och bevara oberoende musik, det är en av de saker som förenar människor över gränser och språk. Det är en stor ära att få dela min musik med er, och jag hoppas att jag inte gör er besvikna. Kom ihåg: öronproppar finns att köpa i baren, och jag lovar att inte spela längre än två timmar... kanske.