Det har gått nio år sen Frank Ocean släppte ett album. Nio år! Vet ni hur länge det är i musikvärlden? Det är typ tre Kanye-kriser och minst två Taylor Swift-releaser per ex.
Jag menar, Frank Ocean-fans har gått igenom alla stadier av sorg. Först förnekelse: ”Han jobbar säkert på nåt magiskt.” Sedan ilska: ”VARFÖR HATAR DU OSS FRANK?” Och sist acceptans: ”Blonde var ändå ett mästerverk… vi förtjänar inte mer.”
Men nu händer det nåt mystiskt. Det började med att någon satte upp Frank Ocean-posters i Tokyo med en QR-kod. Alltså, det är typ så här religioner startar. ”Jag följde ljuset och hamnade på ett Instagramkonto med en dikt i bio.” Det känns som nåt Da Vinci-koden skulle ha med. ”The code is Frank. The truth lies in the vibes.”
Och kontot heter @franciswupperma, det är så obskyrt att det bara måste vara på riktigt. Men reaktionerna är delade. En del är taggade, andra är bara trötta: ”Prank Ocean”, skriver nån. Det är så spot-on. Frank Ocean är den där killen som ghostar dig i nio år och sen skickar ett ”u up?” 03:00 med tre kryptiska slides och en färgkod.
Men ändå, vi är här. Vi väntar. För när Frank Ocean släpper musik, det är inte bara ett album. Det är en emotionell upplevelse. Det är som att bli dumpad och kramad samtidigt, av någon med perfekt hud och sammetröst.
Så Frank… om du hör oss… vi är redo. Och om det här bara var ett skämt? Då vill jag att du vet att du är den enda mannen som kan ghosta mig i ett decennium och ändå få mig att tacka dig för det.
