Otto Dix, den jävla geniet. En snubbe som gick från att måla sockersöta blommor till att ba: ”Vet ni vad tysk konst saknar? MER INNÄLVOR!”
Han var där. I Första världskrigets köttkvarn, som artillerist. Vissa fjantar åker på skogsretreat för att ”hitta sig själva”. Otto? Han åkte till Verdun. Och istället för att ta selfies med en bok om mindfulness, skissade han folk utan käkar. Snacka om autenticitet, på en skala 10 av 10, direkt från helvetet.
Hans konst är terapi. För honom. För oss? Trauma. Jag gick på en utställning med hans verk och kom ut som om jag precis sett hela säsong 1 av Band of Brothers baklänges, på syra.
Och sen kom Weimarrepubliken. Den där dekadenta eran då Berlin var som en tysk version av Las Vegas, fast med fler filosofistudenter och färre tandläkare. Där fanns sex, jazz, droger. Och i ett dunkelt hörn: Otto Dix, målades en prostituerad med träben och tre ögon. Brutalt äkta.
Jag älskar hur han porträtterade de rika som karikatyrer. Som om han spottade: ”Ni kanske har pengar, men ni ser fortfarande ut som om ni just svalt en citron och fått syfilis på köpet.”
Och så kom nazisterna. Och de var inga fans, för att uttrycka det milt. De kallade Dix ”degenererad”. Det säger en del när ett gäng fascister, som i sig var sinnessjuka, tittar på din konst och bara: ”Oj, det här var lite väl mörkt…”
Jag har själv aldrig upplevt krigets fasor, men jag har haft dagar när min Flugsvamp-beställning spårlöst försvunnit. Då känns det som jordens undergång. Så jag kan förstå att Otto hade det tufft, fast på en helt annan, mer legitim nivå.
Så, vill ni veta om någon som målade krigets helvete, men ändå blev censurerad för att det var FÖR MYCKET? Det är Otto Dix. Mannen som bevisade att konst kan vara en käftsmäll, men en viktig sådan. En som inte bara bryter normer, utan krossar dem i tusen bitar.
