Om jag skulle vara tvingad att lyssna på bara en artist resten av livet, skulle det utan tvekan bli Fever Ray.

Inte för att jag är supermjuk och drömsk i själen, nej, utan för att Karin Dreijer är som en musikalisk mindfuck som gör terapi mer spännande än verkligheten någonsin kan bli.

Fever Ray är typ som att öppna en dörr till ett parallellt universum där kön är flytande, tiden går baklänges och alla i publiken luktar lite lätt av rökelse och trauma.

Igår släppt Karin Dreijer albumet The Year of the Radical Romantics. Bara det namnet. Det låter inte som en skiva, det låter som en revolution med glitter. Som att Che Guevara fick för sig att börja med performance art. De har ett band med keytar, folkens. KEYTAR! Det är som att keyboarden och elgitarren låg med varann på 80-talet och fick ett barn som gick på konstskola.

Och hörni, hon släpper även ett zine! Ja, ett zine, som i en slags handritad, indie-punk fanzine med foton, skisser och annat backstage-material. Förboka vinylen samt den inklusive zinet här!

Så om jag bara fick lyssna på en artist resten av livet? Ge mig Fever Ray. För om världen ändå håller på att gå åt helvete, så vill jag åtminstone dansa till ljudet av Carbon Dioxide medan jag läser ett zine om mina känslor i gruppterapi.