Jag har nyligen sett Anne Imhof’s Doom: House Of Hope. Ja, tyvärr. Det här är en tre timmar lång performance med cheerleaders, basketspelare, punkband, och… två dussin Cadillac Escalades Alltså, det låter som att nån har kastat in alla sina galnaste drömmar i en AI och sagt: ”Ge mig konst!”
Storyn bygger på en lös adaptation av Romeo & Julia. Jag älskar att vi har gått från ”två hushåll, båda lika anrika” till ”ett gymgolv, en jumbotron och en tatueringshörna.” Shakespeare hade varit förvirrad men imponerad.
Men låt oss vara ärliga – konstvärlden älskar den här typen av grejer. Om du sätter en balaclava på en skateboardåkare och slänger in en dikt om kapitalism, så är det automatiskt en kommentar om samtiden. Och publiken? De sitter där och tänker: ”Är det här genialiskt… eller har jag bara inte läst nog fransk filosofi?”
Och sen har vi titeln: DOOM: HOUSE OF HOPE. Jag älskar kontrasten. Det är som att kalla sin restaurang ”LIVSGLÄDJE: en matförgiftningserfarenhet.”
Men visst, jag fattar vad Anne Imhof vill göra. Hon försöker fånga känslan av att vara ung i en värld där allt känns både hopplöst och fullt av möjligheter. Det är som att ha en existentialistisk kris… men i slow motion och med väldigt coola kläder.
Så vad tar vi med oss av det här? Att konst ibland är förvirrande, att Shakespeare förmodligen skulle ha älskat TikTok, och att om du vill skapa ett episkt konstverk – se till att ha minst 24 Cadillac Escalades. Det verkar vara nyckeln.
