Jag måste erkänna en sak. Igår grät jag. Och det var inte för att jag skar lök eller för att SL ställde in ännu ett tåg hem. Nej, jag grät för att jag såg något vackert. Något mäktigt. Något blått och vitt som rullade in över Stamford Bridge som en våg av kärlek, ramsor och totalt jävla vansinne.
8000 djurgårdare. ÅTTA. TUSEN. Som om hela Sofielund, halva Söder och ett par vilsekomna Östermalmare bokat samma Ryanair-flight till London. Och jag var inte där.
Jag satt hemma. I mjukisbyxor. Med en folköl som tappat kolsyra och ett hjärta som bultade som om jag själv sprang in på plan. Och när jag såg bilderna, när jag hörde ramsorna eka över Chelseas hemmaplan… då brast det.
Det var inte bara tårar. Det var storgråt. Jag lät som en blandning mellan en valp som blivit lämnad på Ica och en operasångare i målbrottet.
För det där var inte bara en bortamatch. Det var en demonstration. Det var Djurgårdsfamiljen som sa: ”Vi kommer. Vi hörs. Vi syns. Och vi ger oss aldrig.”
Jag var stolt som en farsa som just sett sitt barn ta studenten – fast i det här fallet var mitt ”barn” ett fullsatt bortafölje som sjöng om Kaknäs och gamla hjältar.
Man brukar säga att fotboll är mer än en sport. Igår var det en religion, ett kärleksbrev, en flashmob med känslor. Och jag? Jag var bara en gråtande jävel i vardagsrummet som visste: det här händer bara en gång i livet. FOMO Deluxe.
