Hélas har alltså aktivt valt bort perfektion för sin sommarkollektion. Det är deras grej nu! Inget mer staged modefoto med folk som stirrar in i kameran som om de försöker sälja dig en parfym eller sin själ.
Nej, nu är det spagetti i håret, barn som kastar ärtor och vuxna som skrattar med mat i hela ansiktet. Det ser ut som söndagmiddag hos mina föräldrar, minus att någon stormar ut för att de glömt potatisgratängen.
Hélas är typ så här: “Vi vill inte att du ska se perfekt ut, vi vill att du ska se ut som att du just tappade en köttbulle i knät och inte ens brydde dig.” Det är modets motsvarighet till att ha gäster över och inte ens gömma diskberget.
Jag minns när jag gick på en dejt och försökte vara så där “casual stylish”. Ni vet, ”jag har inte ansträngt mig, men jag har googlat exakt hur man viker upp jeans för att se ’spontan’ ut”. Sen råkade jag hälla ett glas rödvin över min skjorta. Tjejen sa: “Oj, vilken vibe!” Och jag ba: “Ja, jag går för post-traumatisk Pinot Noir-chic.”
Och det här med att kläderna ska vara så sköna att du glömmer att du har dem på dig? Jag är helt för! Förutom när jag verkligen glömmer att jag har dem på mig, som när jag gick ut med tvättlapparna kvar på armarna. Folk trodde det var ett nytt techwear-koncept.
Men det är något väldigt befriande med ett modemärke som bara säger: “Livet är rörigt. Vi ger dig kläder som tål ketchup, småbarn och känslomässiga sammanbrott.” Det är som om de designar outfits för både picknick och panikångest. Och det är ju… faktiskt rätt träffsäkert.
Så sammanfattningsvis: Hélas sommar 2025 handlar inte om catwalk, det handlar om diskbänksrealism i pastell. Och vet ni vad? Det är kanske första gången jag känner att modevärlden förstår mig, en människa som ser bäst ut när ingen tar bild.
