Har ni sett Chloés nya kampanj? Den är så romantisk att jag behövde fråga min terapeut om jag var i ett förhållande med den. ”Är det normalt att vilja gifta sig med en katalogbild, eller är det bara vårkänslor?”
De har fotat allt i ett ”skulpturalt kusthus”. Skulpturalt?! Jag bor i en lägenhet där min hall är så smal att när jag tar på mig jackan knockar jag katten. Men absolut, sätt en modell på en blommig soffa vid havet och låt henne se ut som om hon just vaknat ur en lycklig barndom och har noll mejl att svara på.
Och Camera bag med flera fickor – jag säger bara: varje gång en modehus säger ”flera fickor”, så vet man att de menar EN till, och den är lika stor som en Tic Tac. ”Det får plats med det viktigaste!” – Vadå, ångest och ett kvitto från Espresso House?
Men okej, kampanjen är vacker. Den är ljuvlig. Fotografen David Sims har fångat modellen i perfekt motljus, och hon ser ut som att hon aldrig haft mjäll i hela sitt liv.
Men det är fint ändå. Det är. För kampanjen är liksom som en dröm – inte som min dröm, där jag glömmer byxorna på jobbet, utan sån där dröm där allt är guldigt, mjukt och alla heter Rianne Van Rompaey och kan bära en lampskärm och ändå se ut som att de borde vara på framsidan av Vogue.
Så tack, Chloé, ni har gett oss en värld där kvinnan är fri, solkysst, och tydligen har träskor med handkarvade budskap. Jag vet inte vad det står, men jag hoppas det är något användbart som: ”Kom ihåg att fakturera i tid.”
