Chanel höll alltså sin Cruise 2026-visning vid Villa d’Este vid Comosjön. Alltså, det är inte bara en modeshow – det är en romantisk film med kläder som har bättre självförtroende än jag har på första dejten.
Man vet att det är en lyxig visning när modellen glider förbi en 400-årig fontän och man tänker: ”Är det en klänning med broderade magnolior… eller en ängel som precis lämnat Dior-himlen efter ett bråk med Gud?”
Men visst, jag förstår varför de gjorde det i Italien. De ville visa sin respekt för det lokala hantverket. Mantero – det är en silkestillverkare som Chanel samarbetat med i 50 år. Femtio år!
Men Chanel vill alltså visa att de värdesätter hållbarhet och historia. Jag gillar det. Det är som när man går till mormor och säger: “Jag uppskattar verkligen att du stickar – men kan du göra det i roséguld tweed och matcha det med en paljettcape, tack?”
Men så försökte de flirta med Gen Z. De försökte locka yngre köpare. Det fanns korta kjolar, rosa taffetaklänningar, och en Lurex-byxdress som ser ut som om du just loggat in i Barbieverse.
Så vad lärde vi oss av Chanel Cruise 2026? Att lyx handlar inte längre om att skrika “SE PÅ MIG!”, utan att viska: ”Jag bor här nu.” Och jag bara: “Jag bor också här… på min kompis Netflixkonto. Det är nästan samma sak.
