LAZOSCHMIDL har släppt sitt arton-de-freakin’-te fanzine. Och det är inte ett vanligt modezine. Nej, nej.

Det är självporträtt i spegeln av sex män med förnamn som låter som ett gäng Berlinbaserade Tinder-botar.

Diogo, Pacome, Tymek, man vet liksom inte om de är konstnärer eller om de jobbar på en bar där man måste viska lösenordet “intim performativitet” för att få beställa en öl.

Temat är maskulinitet, intimitet och performance. Det vill säga: nakna män som stirrar allvarligt på sig själva i spegeln och kallar det “arbete”.

Det finns bara 100 exemplar av detta mästerverk. Så du vet att det är konst, för inget säger “avantgarde” som begränsad tillgång och spegelselfies i svartvitt.

Men ärligt, fanzinet är typ LAZOSCHMIDL:s bästa runway. Inte för att det säljer kläder, utan för att det får oss att titta på oss själva, i spegeln, i kameran, i vår egen jävla fåfänga. Och sen tänka: “okej, men jag kanske borde börja med svartvitt filter.”

Jag har redan klickat hem ett ex, 99 st kvar. Klicka hem ditt exemplar här!

Sophy Ricketts “Pissing Women” från 1995, kvinnor som kissar öppet på Londons gator, iklädda office wear. Det är som om The Office möter Banksy, fast med kiss.

Det här var före sociala medier, mind you. Det var alltså inte för content, det var för konst. Snacka om att ligga före sin tid. Idag kallas det performance art. På 90-talet kallades det: “Tisdagskväll i Soho.”

Det är något helt briljant i det där, kvinnor i kostym, mitt i Londons finansdistrikt, bara marking their territory som om de vore små chihuahuor. För det är ju ofta så, män får stå och kissa mot en vägg utan att någon höjer på ögonbrynen, men om en kvinna gör det? Då är det plötsligt samhällskritik.

Och jag älskar det: De gjorde det i kontorskläder. Som att de bara gått på ett möte om aktieportföljer och sen tänkt: “Du vet vad som verkligen utmanar patriarkatet? En riktigt bra squat vid Bank Station.”

Det dök upp en recension jag läste som kallade bilderna “deadpan och performativa.” Alltså, för det är exakt så man ser ut när man kissar på en trottoar: deadpan. Ingen ser glad ut i det ögonblicket. Och performativ? Självklart. Allt blir performance när du gör det i en power suit.

Men tänk er de där bankgubbarna som gick till jobbet morgonen efter. “Vad är det här? Någon har, lämnat ett statement på vår parkeringsplats.” Ja, Derek. Det kallas konst. Och det stinker av sanning.

Yung Lean har släppt en bok. Ja, en bok! Inte en EP, inte ett samarbete med Sad Boys på en hoodie som luktar melonvape, en riktig jävla bok! Titeln? “256 GB”.

Boken består av 574 bilder. Femhundrasjuttiofyra. Det är fan mer än vad jag har i min egen telefon, och jag har ändå skärmdumpar på varje gång jag screenshotar en DD från Flugsvamp.

Och Lean har döpt bilderna! Det är där det blir riktigt poetiskt. Jag menar, “Boy life in EU”, det låter som en Netflix-dokumentär om att växa upp mellan Lidl och ett vape-bås.

Sen har vi klassiker som:

“F*ck You”, troligen en selfie i backspegeln efter nån diss i DN Kultur.

“Air Jordan 12”, antingen ett par skor eller en manisk anteckning om varför han lämnade Stockholm.

“Holy Trinity”, förmodligen en bild på honom, Bladee och en gammal tändare från 7-Eleven i Sundbyberg.

Men det bästa är ändå slutet. Han lämnar ett meddelande till läsaren där han skriver: “Jag köper många telefoner och tappar bort många telefoner. Jag bor mer på hotell än hemma.”

Det här är inte en biografi. Det är som att han kastade 10 års känslor, ångest, eufori och screenshots i en IKEA-kasse och ba: “Varsågod världen. Här är jag. I lågupplöst JPEG.”

Så Lean, om du ser det här, tack för att du visade oss att det går att skapa konst av iCloud-skräp. Jag ska fan också göra en bok. Titel: “128 GB av missade samtal och screenshots på Tinder-profiler som spökat mig.”

Boken kostar 700 spänn och kan köpas här!