Techno Viking. Den där videon från Berlin år 2000, Fuckparade. Det var som Love Parade, fast utan kärlek, bara svett och någon som såg ut som Thor om han hade tappat sitt gymkort och hittat en påse ecstasy i stället.
Videon låg i träda i sex år, sen 2006 BAM! YouTube. Viral. En miljon views om dagen. Och alla undrade: ”Vem är han?” Var det en MMA-fighter? En gud? En norsk Erasmusstudent som tappade bort sitt studentkort och tog över Berlin?
Internet älskar mysterier, men här gick det för långt. Folk började leta efter honom som om han var Banksy i bar överkropp.
Sen kom twisten. 2009 stämde Techno Viking faktiskt filmaren. Och han vann! 23 000 euro i skadestånd. Jag vet inte vad som är mest imponerande, att han lyckades casha in på att dansa aggressivt i shorts, eller att han lyckades bankrupta en hel konstnär.
Tänk er att förklara det i rätten: ”Ja, er heder, jag blev ofrivilligt känd för att jag marscherade som en romersk legionär på ecstasy. Jag vill ha pengar för att folk tyckte jag såg cool ut.”
Och sen det där citatet: ”Jag ville aldrig bli känd. Det var ett misstag. Ett hemskt, droginducerat misstag.”
Det som gör Techno Viking odödlig är inte bara musklerna, dansstegen eller det där iskalla ansiktet som såg ut som att han både dömde dig och frälste dig samtidigt.
Nej, det är ironin: att världens mest ikoniska virala dansvideo handlar om en kille som hatar internet och kändisskap. Han blev liksom anti-memet medans han var memet.
Låt mig ta er på en tidsresa tillbaka till 80-talets New York, när AREA var THE place to be. Tänk er att Andy Warhol och Salvador Dalí fått ett kärleksbarn på syra. Ja, det var AREA.
Och inbjudningarna? Du fick ett råttskelett i posten med en lapp: Tema ikväll: Confinement. Man behövde en tarotkortläsare och en exorcist bara för att förstå om man var på gästlistan.
Men alla kom! Warhol, The Ramones, Madonna, Keith Haring, Jackie Kennedy. Tänk att stå i baren och höra Jean-Michel Basquiat beställa en Long Island Ice Tea, medan Keith Haring ritar streckgubbar på din rygg med en spritpenna.
AREA var raka motsatsen till Studio 54:s bling och glamour. Det var inte bara en klubb. Det var ett konstprojekt som råkade ha en bar.
Så nästa gång du går till Trädgården eller någon annan hip klubb där drinkarna kostar mer än din själ och DJ:n heter något som “DJ Fjärilslarv”, tänk på AREA, där festen var en performance och du var både publik och konstverk.
Och jag bara “Var är leran? Var är någon som säljer hembränt ur en PET-flaska?, vart finns det där smutsiga tjacket”
Biljetterna? Tre tusen spänn. Förr på Emmaboda fick man gratis smuts, vatten ur vinbox och könssjukdomar på köpet. Nu är vi själva produkten.
Bakom kulisserna styr Live Nation och Ticketmaster allt, bokar artisterna, säljer biljetterna, sätter priserna. Och med “dynamisk prissättning” kan en dålig sittplats till tre tusen kronor kännas som ett fynd jämfört med 50 000 för Springsteen i USA.
By the way, såg ni modet på årets festival. Jag vet inte vad som händer med folk. Det är som att alla gick in i en tidsmaskin, men istället för att hamna i något coolt decennium så hamnade de i en blandning av “jag var för sen till garderoben” och “okej, vad hade jag för grejer i källaren som jag kunde slänga på mig?”.
Solbrillorna är så snabba att jag får huvudvärk. Jeansen är sådär pösiga men 70-tals vida vid foten, boots som hade varit trendiga på 80-talet men som nu mest ser ut som att någon gick vilse på en motorcykelrally. Fotbollströjor, fast du blandar ihop fotboll med hockey. Gud kom å hjälp mig!
]]>
Alla som har varit oroliga för “framtiden för australiensisk gitarrindie” kan andas ut. Det var alltså en grej?
Men nu har vi Royel Otis. Två killar, Royel och Otis, vilket låter mer som ett par gamla gubbar som driver en antikaffär i Norrtälje än två indiehjältar.
Men så hör man dem: jangliga gitarrer, solkyssta melodier, en touch av MGMT och plötsligt känns det som att man sitter på en veranda i Sydney och dricker en öl som smakar avokadomacka och självförverkligande.
De slog igenom med en cover på “Murder on the Dancefloor.” Alltså, vilket power move. De tog en låt som ALLA associerar med en kvinna i paljetter som dansar bort sitt ex, och gjorde den till två killar med gitarr som ser ut som de är på väg till ett vänsterpolitiskt surdegsbak.
Folk i stugorna älskade det! De lyckades med det svåraste av allt: vara nostalgiska och ändå samtida.
Nu ska de spela i Stockholm den 10 november. Perfekt! För ingenting säger “solkysst australiensisk indie” som… Fållan. En industrilokal i Slakthusområdet i minus tre. De kommer stå där: “This one’s about summer in Sydney” och publiken bara: “Vi har inte sett solen sedan augusti, men kör hårt, killar.”
KÖP BILJETTER HÄR!
NASA har upptäckt en ny “komet” som flyger genom solsystemet i 140 000 miles per timme.
De kallar den 31/ATLAS. Två Harvard-forskare tror det är en alien-probe. Alltså, ett utomjordiskt spaningsskepp.
Och jag känner bara: JA! Hoppas det är sant. För helt ärligt, världen håller ändå på att gå under. Vi tillåter folkmord, världen styrs av pedofiler och jag har fortfarande inte fattat hur man ska vika ett lakan med resårkant.
Men tänk om de bara observerar oss. Då är vi typ deras realityshow. “Keeping Up with the Earthlings”. Och så sitter de där på nån planet och bara: “Okej, nu har de hittat på en ny konspirationsteori om oss. Ge dem lite tid, snart börjar de bråka om det också.”
Så ja. 31/ATLAS. Antingen en komet. Eller ett utomjordiskt skepp. Är det farligt? Är det spännande? Jag vet inte. Men jag säger: Låt dem komma. För om inte ens aliens dyker upp snart då får vi fortsätta själva. Och det har ju gått sådär hittills.
]]>
Den paranormala utredaren Dan Rivera har mystiskt dött, mitt under en turné där han visade upp den hemsökta trasdockan Annabelle.
Jag vet inte hur man ska säga det här utan att låta som en cynisk jävel, men vad hade han väntat sig?! Du är på turné med en demonisk docka som har fler dödsfall kopplade till sig än en Black Friday på Walmart och du blir förvånad när något går snett?!
Alltså, jag menar all respekt till honom, han var en veteran, ett proffs inom sitt område, och dessutom med i massa skräckserier å pruducerade Netflix’s “28 Days Haunted”.
Den där dockan. Annabelle. Har du sett henne? Den ser ut som att hon blev hemsökt av en hustomte med kokainproblem.
Men tänk dig det här: du är på ett hotell i Gettysburg, en av USA:s mest hemsökta städer, tillsammans med en demonisk docka som har sin egen PR-agent, och så dör du plötsligt.
Det är inte ens ett mysterium. Det är bara dålig planering. Det är som att spela Ouija med Wi-Fi från Comviq, klart som fan det går åt helvete.
Och jag säger bara, om min död någonsin rapporteras med orden “dog plötsligt under en turné med en demonisk docka”, har ni tillstånd att hånskratta på min begravning. Sätt det på min gravsten: Han borde ha lyssnat när dockan blinkade.
Vila i frid Dan Rivera. Och till nästa paranormal utredare som tänker “jag kanske ska ta med Annabelle till Ohio”, ta med en präst och en jävla hjärtstartare också.
Jag fick en inbjudan till Carne Bollente-festen under Paris Fashion Week. Vet du vad jag gjorde istället? Jag satt hemma. Åt falafel. Kollade på Antiques Roadshow. I mjukisbyxor.
Samtidigt i Paris: strippare, tårta och kondomer som souvenirs. Det var som om någon tog ett avsnitt av Euphoria, lät det ligga med Sex and the City, och födde det i en techno-klubb i helvetet. Och jag… jag valde hummus.
Det är liksom inte bara FOMO längre, det är existentiell FOMO. Det är när du vaknar upp morgonen efter, scrollar Instagram, och känner att ditt liv borde komma med bruksanvisning och varningstext: “Innehåller spår av tråkighet.”
Carne Bollente blandar mode med sexpositivitet. Kläder med broderade orgier. Typ: “Hej mormor, jag köpte en tröja och där är en trekant mellan två kentaurer och en pizzabagare!”
Festen hölls på Le Java, en klubb med röd belysning, vilket är perfekt. Röd belysning är modevärldens filter för: “Vi har ingen ventilation, men du ser ändå sexig ut medan du svettas som en griskulting i bastu.”
Vid midnatt, BOOM! En gigantisk tårta. Två dansare hoppar ut. Inte små jump-cuts, nej nej. De STRIPPAR. Till botten. Till golvet. Och så… kondomer som souvenirs.
Men vet ni vad jag tog med mig hem den kvällen? En sojafläck på min pyjamas och en notis från ICA. “Du har glömt att hämta ut ditt paket.”