Motörhead och Slayer gör collab med Anti Social Social Club. Alltså, det här är inte bara korsbefruktning, det är ren nekrofili på modegolvet.

Lemmy snurrar så hårt i graven nu att man kan använda honom som strömkälla för hela Los Angeles.

Anti Social Social Club, märket för alla killar som köper kepsen på resale för 4 000 och fortfarande aldrig haft en konversation som var längre än 45 sekunder. Vad är nästa steg? Bathory x Shein? Burzum x H&M Home: “inspirerad av norska fängelseceller.”

När jag var tonåring fick man köpa sin Slayer-tröja på Shock eller marknaden i Hultsfred. Man visste aldrig om trycket skulle lossna i tvätten, men man visste i alla fall att det inte var stylat ihop med en rosa hoodie med “Sad Boys Club” på ryggen.

Och grejen är, kidsen som köper det här, de har aldrig hört en Slayer-låt. De tror “Reign in Blood” är en ny juice cleanse. “Oh my god, it’s like celery but more brutal.”

Så nej. Motörhead och Slayer med Anti Social Social Club. Det kunde bara blivit värre om GG Allin hade gjort ett samarbete med Gina Tricot.

Så Ami gör en kampanj som heter Portraits d’Ami. De ska liksom fånga själen av Paris.

Ni vet, den där själen som mest består av cigarettrök, pisslukten i tunnelbanan och folk som kallar en “touriste de merde” bara för att man beställde en cappuccino efter 11:00.

De säger: “Vi vill visa riktiga parisare, inte modeller.” Okej, men riktiga parisare? Vem blir det då? En snubbe med baguette under armen som skriker på sin hund för att den bajsar på trottoaren? Eller min favorit: killen som ser ut som Serge Gainsbourg fast jobbar som kundtjänst på Free Mobile.

Jag bodde i Paris ett tag, och tro mig, riktiga porträtt av stan är inte särskilt poetiska. En gång fastnade jag i metron mellan Châtelet och République, någon började spela dragspel i vagnen, och jag tänkte: det här är ju exakt som i en fransk modekampanj, bara minus att dragspelaren luktade som om han bott i en ostdisk på Monoprix.

Och färgpaletten: jordiga toner med lite rött, grönt, blått. Det låter inte som höstens själ, det låter som min garderob efter att jag tvättat allt i 40 grader fast det stod 30 på lappen.

Men Ami vill vara “mänskligt, äkta, tillgängligt.” Jag gillar ändå det. Hellre riktiga människor än modeller som ser ut som om de just fått höra att deras favorithund dog samtidigt som deras NFT-värde kraschade.

Giorgio Armani är död. En modelegend har lämnat oss. 91 bast. Giorgio Armani var äldre än internet. Äldre än alla medarbetare på King Magazine tillsammans.

Och han jobbade ju in i det sista. In i döden. Modehusets officiella meddelande kunde lika gärna varit: “Med stor sorg meddelar vi att vår chef, Giorgio Armani, äntligen gick med på att ta semester.”

Han byggde ett helt imperium på att klä män som ville se ut som de hade makt, även om de bara jobbade på nån advokatbyrå i Uddevalla.

Jag minns när jag själv försökte dra på mig en Armani-kostym från Myrornas. Jag såg inte ut som Richard Gere i American Gigolo. Jag såg ut som en kommunal revisor på firmafest som tappat bort sin ölbiljett.

Men nu är han alltså borta. Milano utlyser någon sorts sorgceremoni. “Funeral chamber.” Det låter som en dödsmetalgig, men i verkligheten kommer det vara 300 italienska män i grå kavaj, som ser ut som att de alla har blivit castade i en espresso-reklam från 2004.

Men vet ni vad? Han förtjänade det. Giorgio Armani förändrade mode. Han gav män tillåtelse att vara eleganta utan att se ut som en bankir på väg till en begravning.

Så Giorgio, tack för allt. För kostymerna, för enkelheten, för att du bevisade att en man kan ha samma frisyr i 70 år och ändå kallas visionär. Rest in tailored peace.

Disney gör collab med thisisneverthat igen, Mickey Mouse i streetwear. Det är alltså officiellt: råttor styr modevärlden.

Först Supreme–Jerry Mouse, nu minimalistisk Mickey med hoodie och keps. Jag väntar bara på “Goofy x Vetements” – en 1800-euros t-shirt med trycket “hyuk”.

Och de säljer även plush toys och nyckelringar. Perfekt, så när du köper tröjan kan du samtidigt få en liten mus att krama när du inser att hyran inte går att betala för att du lagt allt på en Disney-capsule.

Jag hade en Mickey-tröja som barn, köpt på Ullared, fyra storlekar för stor. Ingen kallade det “oversize look”, de kallade det “du ser ut som att du blivit snodd på gården”.

Så Levi’s har alltså släppt en premium Blue Tab-kollektion, gjort av japansk denim.

Det är typ jeansvärldens motsvarighet till när någon säger:

Jag har börjat med surdeg, men min surdeg är från Kyoto, den har mediterat i ett zen-tempel i tre generationer.

De har till och med en jacka inspirerad av 40-talets sjömanskläder. Alltså, förlåt, men jag ser inte “elegant heritage,” jag ser “hipster som precis gjort lumpen på Urban Outfitters.”

Och den där Naval Flare-pants, ursäkta, men jag har redan sett folk på Way Out West som försökte återskapa sailor vibes genom att hälla ut en folköl på sina Cheap Monday. Det såg billigare ut, men minst lika autentiskt.

Juergen Teller har fot kampanjen. Självklart. Mannen som kan få allt att se ut som ett passfoto taget i lysrörsbelysning efter tre nätters rave i Berlin.

Jag minns när jag köpte mina första Levi’s 505 på mellanstadiet. Jag trodde jag var cool. Min mamma tyckte jag såg ut som “en ung Persbrandt på permission.”

Nu sitter vi här 20 år senare, Levi’s vill få oss att tro att exakt samma byxor är “Made in Japan” och därför värda en månadshyra. Jag vet inte vad som är värst, att de lurar oss, eller att vi faktiskt går på det.

Fast ändå, jag vill ha dem. För vi alla är svaga. Jeans är ju vår religion, och Levi’s är kyrkan. Och Blue Tab är väl nattvarden – lite dyr, lite konstig, men man tuggar i sig ändå, för man vill vara en del av församlingen.

Burberrys nya kampanj är typ: “Vi åker hem till herrgården, fotar i salongerna och låtsas att vi alltid hängt där.”

Wolterton Håll, ett palladianskt mästerverk, alltså ett hus där väggarna kostar mer än min hyra för tio år framåt.

Daniel Lee ba: “vi ville visa tygerna i rätt miljö.” Ja, självklart, var annars ska man visa sin nya trenchcoat i rivet viskos om inte framför en gobeläng från 1700-talet?

Det är som att jag skulle ta mina H&M-joggers och posera framför en trasmatta hos min mormor.

Rupert Everett är med också, den mest brittiska grejen nånsin. Han ser ut som han föddes i en tweedkavaj. Och sen har de kastat in modeller som ser ut som om de just rymt från Downton Abbey och ramlat in på Savile Row.

Burberry försöker alltså förena Savile Row-skräddaren med en lantlig jaktstuga. Resultatet? Tänk en tweedkostym som luktar häst men kostar mer än själva hästen.

Ludovic de Saint Sernin kör modekampanj i styrelserummet, men inte det där med kaffe och tråkiga PowerPoints.

Nej, här är det latex, läder och möten som slutar i darkroom. Amelia Gray ser ut som om Helmut Newton fått aktiekursen att stiga bara genom att korsa benen.

Det är 9-to-5-to-9: Excel på dagen, piskor på kvällen. Två killar kysser varandra mitt i mötet, snacka om “team building.” Det här är inte business casual, det är business kink.

Det bästa? De blandar corporate severity med “nocturnal abandon.” Översatt till svenska: det är som när chefen kör fredagsöl i källaren och plötsligt har på sig en sele. Då vet man att bonusen inte blir pengar, utan något helt annat.

Fine Chaos gör en kollektion med Yu-Gi-Oh! på Köpenhamns modevecka.

Jag vet inte vad som är mest absurt, att folk fortfarande spelar Yu-Gi-Oh! eller att danskar försöker vara coola med det.

Det är som att säga:

Vi har hygge, smörrebröd och Exodia the Forbidden One.

Designern har alltså 62 000 kort hemma. 62 000! Jag har svårt nog att hålla koll på tre SL-kort och ett är alltid ogiltigt. Och nu går han från samlare till catwalk.

Det här är typiskt millennial-nostalgi. Först kommer Pokémon Go, nu Yu-Gi-Oh! på catwalken. Väntar bara på när Beyblade får en couture-kollektion. “Låt det rip, men gör det haute couture.”

Och låt oss vara ärliga: Yu-Gi-Oh på catwalken är fortfarande bättre än Shein x Nelly rättegången. Där hade man hellre sett en duell på catwalken, Nelly drar “Cease and Desist” i attackposition och Shein ba: “Jag spelar Copy-Paste Couture, special ability: Olaglig massproduktion.”

G-STAR har alltså byggt en 3,5 meter hög gorilla i denim. En jeans-gorilla. Jag vet inte om det är konst, marknadsföring eller bara en väldigt dyr ursäkt för att slippa säga:

Vi designade ännu ett par skinny jeans.

De säger att det tog två år, 700 timmar, 3 000 meter sömmar och 56 kvadratmeter denim. Alltså, det låter inte som en konstinstallation. Det låter som min mormors försök att sy ett lapptäcke när hon hade för mycket vin hemma. Skillnaden är att hon inte försökte få in det i ett museum i Amsterdam.

Och idén med att använda taxidermister? Vanligtvis jobbar de med djur som varit döda. Men G-STAR ba: “Nej, nej, vi ska ha en gorilla, men vi dödar inte djuret, vi dödar modet.”

Vill du detta monster får du ta en tripp till Art Zoo Museum i Amsterdam där The Denim Gorilla visas.

COS höstkampanj 2025-26 är inte mode, det är PowerPoint med cashmere. Man scrollar igenom bilderna och tänker: “är det här en kampanj eller en Ikea-manual för hur man bär svart?”

De har tagit “quiet luxury” till en ny nivå. Det är inte ens “quiet” längre, det är tyst som när man går på en dejt och båda sitter och kollar på sina mobiler i stället för varandra.

COS bara: “vi vill inte inspirera, vi vill konvertera.” Som om någon på marknadsavdelningen sa: “drömmar är för fattiga, här är en kappa, köp den eller dö.”

Modellerna är lugna, perfekta, stilla. Jag har aldrig sett en så disciplinerad grupp människor. Ingen ser ens lite svettig ut.

Jag vill ha mode som ser ut som mig klockan 03.30 utanför 7-Eleven: mascara under ögonen, jacka halvöppen, en korv i ena handen och ångest i den andra.

COS ger oss istället: “här är en svart klänning med slits, vi lovar att du kan använda den både på begravning och på jobbmötet.” Praktiskt, javisst, men också deppigt effektivt.

Kampanjen är fotograferad i ett litet studiohörn i London, med så mycket soft light att det ser ut som att någon bara glömt att torka av linsen. Det är 2000-talets minimalism men utan Paris Hilton och glitter.

Men ärligt, det finns något vackert i det också. Det krävs mod för att inte skrika när alla andra håller på att klä ut sig till TikTok-filter. COS är typ den enda som står kvar i hörnet och viskar: “Vill du ha en kappa som inte får dig att se ut som ett mobilt konstprojekt?” Och ja. Ja, det vill man ibland.

Så, COS. Du är tråkig. Du är tyst. Du är lite som att dejta nån som jobbar med stadsplanering. Men du har något, det räcker. I en värld där allt försöker vara ett spektakel, är det nästan punk att bara vara ett plagg.