Morrissey säljer alltså rättigheterna till The Smiths. Alltihop. Namnet, låtarna, artworken. Till och med hans bitterhet ingår väl i dealen, förmodligen i ett separat PDF-dokument.

Det är som Blocket-annonsen från helvetet: ”Säljes: melankoli, ironiska blomsterbilder och oändlig bitterhet. Hämtas i Manchester, endast kontant.”

Han skriver till och med sitt privata Gmail i pressmeddelandet. Det är otroligt. En av de mest ikoniska sångarna i brittisk pophistoria låter det låta som att han säljer en begagnad soffa: ”Endast seriösa köpare, inga tidsoptimister, swish funkar ej.”

Jag kan inte låta bli att tänka: vem köper The Smiths? Elon Musk kanske. Han har redan köpt Twitter och förstört det, varför inte nästa steg, köpa The Smiths och döpa om dem till The Teslas? Alla låtar går på autopilot, publiken får elchocker vid extranumret.

Eller Shein, de älskar ju att massproducera. Plötsligt finns ”There Is a Light That Never Goes Out”-hoodies i sex färger för 49 spänn styck. Morrissey blir bannlyst från egna konserter för att han inte betalat frakt.

Men visst. Låt honom sälja. Gör det till en NFT. Låt Bigmouth Strikes Again bli ljudet av ett kylskåp som inte går att stänga.

Kanske är det ändå rätt tid. The Smiths har ju alltid varit som känslomässig herpes, du får det i tonåren och sen poppar det upp så fort du är stressad.

HOV1 är soundtracket till att växa upp i Bromma, dricka energidryck, röka vape, leka med autotune-helvetet och tro att en hoodie gör dig farlig.

Tydligen satte dom publikrekord igår med 52 000 småbrudar på deras avskedskonsert. Ska vi slå vad om att en reunion blir av när cashen snart är slut.

De släppte 87 låtar som alla handlar om… ja, typ exakt samma sak. Om kärlek, svek och hur saker går för fort. Jag har jag inte hört en enda låt och det känns inte som jag missat något.

Jag älskar den här meningen i deras avskedsbrev: “Hur kunde det gå så fort?” Låt mig gissa, tio år av autotune, merch, ladd, överdriven känslomässighet samt en massa för unga groupies.

De ska nu “gå skilda vägar”. Ja, det kallas väl att vuxna män börjar inse att de inte kan bygga hela karriären på att rimma “kärlek” med “särlek”.

Rihanna firar 20 år i gamet, men istället för ny musik får vi… en hoodie och en femtumshög plastgubbe.

Det är som att bli bjuden på fest och sen inse att värden bara serverar sodastreamat kranvatten och en påse chips från 2009.

“20 years with you” står det på ryggen av hoodien. Bro, vi har varit med 20 år men du har inte släppt en skiva sen Obama satt i Vita huset.

“With you” känns lite optimistiskt, det är mer som ett långdistansförhållande där partnern aldrig svarar på sms men skickar merch varje jul.

Och den där Rhenna-figuren? Fem tum hög, med rörliga ben. Så nu kan man alltså leka “Rihanna live i London” hemma på vardagsrumsgolvet, komplett med publiksus från dammsugaren. Det är typ som att Barbie fastnat i ett samarbete med Pitchfork.

Den har vi vinyl boxen, alla åtta album. Coolt. Synd bara att den inte går att förbeställa än. Det är som att gå på restaurang och servitören säger: “Här har du menyn, men du får inte beställa, du får bara tänka på maten.”

Men ärligt, Rihanna är så ikonisk att hon kan sälja vad som helst. Hon skulle kunna droppa ett paket näsdukar med texten “Since 2005” och fansen skulle stå i kö.

FÖRBOKA BOXEN HÄR!

Alltså, killen var så seglivad att jag börjar misstänka att han var odödlig… tills nu. Man trodde ju inte han kunde dö, han har liksom överlevt allt: heroin, fladdermöss, MTV och Sharon.

Jag älskar att han kallades “Prince of Darkness” – men sen tittade man på The Osbournes, och det var mer Prins av att inte hitta fjärrkontrollen.
Minns ni det där avsnittet när han försökte jobba med en fjärrkontroll och såg ut som att han hackade Pentagon med en kalkylator? Det var som att se en demon försöka beställa en latte.

Men grejen är, Ozzy var aldrig rädd för att vara sig själv. En kille som blev sparkad från sitt band för att han knarkade för mycket. Och då snackar vi om Black Sabbath. Det är som att bli utslängd från Hells Angels för att man kör för fort.

Han var en pionjär, och vi ska aldrig glömma att det var han som la grunden för all metal. Utan Ozzy hade vi inte haft Metallica, Slipknot eller tonårskillar som försöker growla i duschen och skrämmer sina mammor.

Så vila i frid, Ozzy. Du är inte bara “Prince of Darkness”. Du är Metalens Farfar, Kaosets Gudfader, och kanske den enda som faktiskt kunde höra djävulen skratta och bjuda honom på en bira.

Det är som om din gymnasiekompis, som alltid tyckte att ‘Everybody Wants to Rule the World’ var för mainstream, nu släpper en låt som får dig att vilja slå sönder din laptop med en plektrum.

Deras nya singel heter ‘Home La La La’ där dom blandar psykedelisk rock, punk, indie och elektroniskt i en enda smältdegel. Det är som om Jimi Hendrix och Tiesto bestämde sig för att skaffa barn ihop & barnet går runt och skriker “La La La” när det är emotionellt kaos men också partystämning.

Stop scrollin. Kan vi bara ta en minut att uppskatta hur Japan tar alla nischer på blodigt allvar. Det är inte bara hobbyer där, det är livsstilar på steroider. I Sverige, om du gillar att spela brädspel, kan folk säga “äh, kul,” och så går det vidare.

Men i Japan? Om du gillar brädspel där, är du redo att rita en manga-serie om det, starta en cosplay-grupp och släppa en samling flyers på 200 sidor. Det är commitment deluxe.

Så när Gabber, alltså den där galna, brutala holländska hardcore-musiken med våldsamma sparkar och en takt som gör att din hjärna försöker fly från din skalle, kom till Japan, så dog det inte ut som en kort trend. Nej, nej. Det blev en estetisk religion.

Och det är det som är så sjukt fascinerande med hardcore-scenen där. Det är inte bara ljudet, det är en hel kultur av flyers, manga, post-rave-konst och referenser till anime och otaku-kulturen. Det är som om de tagit den nederländska råheten och förvandlat den till något som både får dig att headbanga och bläddra i en grafisk roman samtidigt.

Så ja, Japan har helt klart den renaste hardcore-scenen i världen. Och jag, jag är bara här och undrar hur länge det dröjer innan vi i Sverige får vår egen gabber-manga, kanske med en punkig, galen huvudkaraktär som heter “Gritty Galore,” som slåss mot det tråkiga vardagslivet med en kick på 190 BPM.

Det finns något nästan ironiskt vackert i att TikTok, den plats där människor delar allt från sminktips till vad deras hamster äter till lunch, har återupptäckt M83:s “Outro”.

En låt så stor att den inte känns gjord för hörlurar, utan för berg, stormar, havsytor i motljus, självmord och ändå rinner den nu genom algoritmer, genom ansikten i filter och ögon i motljus.

“I’m the king of my own land. Facing tempests of dust, I’ll fight until the end…”

Den påminner oss om något vi ofta glömmer: att små liv kan rymma stora känslor, att vi alla ibland har väldigt mörka tankar.

Så när Outro spelas i en 15-sekunders video med texten “healing era” och ett ansikte vänds mot ljuset, då händer någonting. Inte för att videon är stor. Utan för att vi alla har en plats inom oss där det där soundtracket redan spelats.

Det är det som är det vackraste: Att vi alla någon gång har gått genom ett rum, stängt en dörr, eller bara andats och känt att om någon satte musik till det här ögonblicket, då vore det M83:s Outro.

Och i det ögonblicket är du huvudpersonen. Ditt liv är filmen. Och du är, mot alla odds, fortfarande kvar. Vi får se imorgon.

KÖP M83’s senaste album A Necessary Escape (Dakar Chronicles) på vinyl HÄR!