Så du tror att ditt vinylintresse är coolt? Du sitter där med din förstapress av Joy Division och tror du är speciell. Please. Du är inte mystisk, du är bara en glorifierad second hand-shoppare med dammallergi.

Vill du se vad äkta obskyrhet är? Möt Keller Synth. Tänk dig Dungeon Synth som har gått på rave; en febrig mix av Black Metal, dansbeats och rå lo-fi, som om någon tagit din källar-keyboard och kastat den rakt in i en techno-klubb.

Scenen exploderade efter 2022. Plötsligt fick akter som Tenebris och Hexenmeister hundratusentals visningar på YouTube. Genren blev, om inte mainstream, så åtminstone kultförklarad för folk som kallar sitt vardagsrum för “den digitala dungeon”.

Men mitt i detta nya, snabba brus, när vem som helst med en laptop kan bli en sovrums-producent, händer något. Ibland kommer en artist som använder genrens verktyg inte för att följa en trend, utan för att bygga hela världar.

Ibland kommer någon som Warlock Corpse. Och plötsligt känns världen lite mer magisk igen.

Warlock Corpse är inte bara en musiker; han är en trollkarl i modern tid. Han spelar inte bara keyboard, han förvandlar dammiga källare, rituella ljus och gamla kopieringsmaskiner till levande, pulserande fantasyvärldar.

Han balanserar mellan den klassiska dark fantasy-estetiken och de galnaste moderna subgenrerna, och han gör det med en sådan precision att det känns som att varje not är en förtrollning.

Medan nybörjarna fortfarande bor hemma hos mamma, levererar Warlock Corpse album efter album som både hyllar genrens rötter och tar den till nya höjder.

Han är briljant, mystisk och, vågar vi påstå, nödvändig.

Warlock Corpse är det levande beviset på att den här musiken inte bara är en nisch för nördar, den kan vara ren, förbannad magi.

GRITTY GALORE: Hur skulle du beskriva din musik för vanliga dödliga? Vad är egentligen en dungeonsynth, förutom något man borde låsa in i just en dungeon?

Dungeon-synth handlar för mig om atmosfär och estetik, det är en genre där jag kan uttrycka mina känslor och mitt humör genom ljud och melodier. Ljudet kan variera enormt: ibland extremt mörkt och lo-fi, ibland melodiskt och episkt, som musik till en saga som aldrig blivit skriven.

I min musik experimenterar jag gärna med ljud och stilar, och slänger in andra element i dungeon-synthen, som rytmer eller inslag från andra genrer, för att göra det mindre outhärdligt att lyssna på, kan man säga.

GRITTY GALORE: Förutom Warlock Corpse är du involverad i ett dussin andra projekt som musikaliskt har ungefär lika mycket gemensamt som en pingvin och en gräsklippare. Vad ledde dig specifikt till denna obskyra scen? Hittade du något här som saknades i dina andra konstnärliga strävanden, eller var det bara ett sätt att imponera på nördtjejer?

Man kan säga att jag kom till dungeonsynth och black metal gradvis. I mina andra projekt har jag alltid dragits till musikens mörkare sidor, och vid någon punkt började jag först lyssna på dungeonsynth, och sedan skapa det själv. Det var som att hitta hem, om “hem” vore en fuktig källare full med fantasylitteratur och vintage-syntar.

GRITTY GALORE: Mellansekvenser, som ofta används i black metal, anses vara grundläggande för dungeon-synth, tillsammans med den mörka estetiken. Varför tror du dessa troper fungerar så bra tillsammans? Är det bara en konspiration för att sälja fler medeltidsinspirerade kaftaner?

Jag tror mellansekvenserna fungerar så bra eftersom de skapar en särskild atmosfär, som att kliva in i en annan värld eller verklighet. De gör albumet filmiskt, atmosfäriskt och komplett.

I mina egna releaser använder jag dessa element, men jag försöker alltid tillföra något extra: udda ljud, samplingar, klipp från gamla skräckfilmer och liknande. Den visuella aspekten är lika viktig för mig som själva musiken: bilder, foton och omslag hjälper lyssnaren att sjunka djupare in i atmosfären. Eller som vi säger i branschen: om musiken låter halvtaskig, kan du alltid dölja det bakom en cool bild av ett spöklikt slott.

GRITTY GALORE: Är du en utrustningspurist? Alltså, spelar du in allt exklusivt med analoga metoder, på syntar äldre än dina föräldrar? Eller föredrar du att mixa det digitala med det analoga, ungefär som en musiknörd som inte kan bestämma sig?

Jag älskar gamla syntar och andra instrument, deras ljud och känslan av att spela på dem. Det finns något magiskt med en synt från 80-talet som luktar konstigt och har knappar som fastnar.

Men ärligt talat bryr jag mig inte om vad låten skapades med, idag kan man enkelt imitera vilket vintage-ljud som helst digitalt. Mestadels spelar jag in med hårdvara, men ibland använder jag också VST (virtuell studioteknik). Det viktiga är resultatet, inte om jag såg cool ut medan jag skapade det.

GRITTY GALORE: Man kan höra många influenser i ditt arbete, musik från tv-spel, filmsamplingar, traditionell rysk black metal, milda EDM-influenser och till och med lite postpunk. Är du medveten om din musikaliska schizofreni, eller händer det bara?

Jag gillar olika musikstilar och spelar in det som naturligt flödar ur mig. Det är inte alltid ett medvetet val, jag skapar helt enkelt det jag själv skulle vilja höra. Min musikaliska ADHD är både min största styrka och min största svaghet.

GRITTY GALORE: Intressant nog fungerar de rena black metal-elementen i ditt verk som ett slags “mellanspel”, som om de direkt vänder på strukturen hos en traditionell black metal-skiva. Å andra sidan, vad hindrar dig från att helt hänge dig åt just det soundet? Rädsla för att faktiskt bli populär?

Det var faktiskt en slump. När jag spelade in mitt debutalbum var alla spår först instrumentala, men sedan fick jag plötsligt lust att lägga till sång på två av dem. Albumet lät mer intressant så. Efter det började jag använda samma koncept i mina senare releaser. Ärligt talat är jag trött på att göra album i samma stil gång på gång. Jag skulle troligtvis tröttna fortare än mina tre lojala fans.

GRITTY GALORE: Hur ser du på att dagens ungdomar på TikTok och andra sociala medier “kidnappar” dungeonsynth och dess avknoppningar? Känner du dig som en hipster vars favoritband plötsligt hamnat på radio?

För att vara helt ärlig följer jag inte trender på sociala medier. Jag är för upptagen med att leta efter sällsynta kassettband på loppmarknader. Men jag har märkt att dungeon-synth blivit mer populärt på sistone, fler känner till genren och fler skapar den typen av musik. Om femton år kommer vi förmodligen höra dungeonsynth på IKEA.

GRITTY GALORE: Förutom dig och Siege Golem, finns det andra postsovjetiska dungeon-syntartister värda att nämna? Eller är ni två de enda som vågar erkänna det offentligt?

Jag kan ärligt talat inte komma på några. Kanske finns sådana artister, men jag känner inte till dem. Det är antingen en väldigt exklusiv klubb, eller så borde jag socialisera mer.

GRITTY GALORE: Även om antalet dungeon-synth-artister från kontinentaleuropa växer dag för dag, är genrens infrastruktur huvudsakligen centrerad kring amerikanska förlag, varav några också har publicerat dina verk. Tycker du att mer behöver göras på hemmaplan, eller är det bekvämare att vara mystisk på distans?

Det beror förmodligen på att det finns fler lyssnare i USA och att scenen där är större. Kanske dyker det snart upp större europeiska förlag också. Men spelar det egentligen någon roll var förlaget ligger? I slutändan handlar det om musiken, inte geografin. Och tack vare internet kan jag vara mystisk globalt utan att lämna min källare.

GRITTY GALORE: Hur tas den här typen av musik emot på konserter? Spelar ni ofta live, eller riskerar ni att förstöra mystiken genom att visa er vara vanliga människor?

Jag älskar hur publiken reagerar på min musik. När jag spelar instrumentala kompositioner lyssnar de intensivt, när det är rytmiskt med sång börjar de dansa. Ingen blir uttråkad eller om de blir det, är de för artiga för att visa det.

Det blir en del spelningar, men jag skulle gärna se fler. Under 2026 kommer jag särskilt fokusera på liveframträdanden. Trollkarlskappan är redan beställd.

GRITTY GALORE: Slutligen, vad vill du säga till dina svenska fans innan innan vi avslutar?

Stöd och bevara oberoende musik, det är en av de saker som förenar människor över gränser och språk. Det är en stor ära att få dela min musik med er, och jag hoppas att jag inte gör er besvikna.

Passa på att köpa lite askoola tishor från Warlock Corpse. Eller några kassetter om du är riktigt tuff.

Vi kommer lotta ut en Warlock Corpse t-shirt, gilla bara den här bloggposten och skriv en snäll kommentar.

Vinnaren meddelas per mail nästa helg!

Tänk er: Philly, 1988. En tonåring utan erfarenhet bokar Fugazi i en gympasal som luktar mögel och besvikelse.

Ljudet suger, publiken är knappt tvåsiffrig. Perfekta förutsättningar för hardcore.

Mitt i allt klättrar Guy Picciotto upp i en basketkorg, hänger upp och ner och vrålar “Glue Man” som om han var Spindelmannen på syra. Ingen fattade vad som hände då, men nu snackas det om som en legendarisk spelning.

Det som började som ett “meh” gig blev sedan legendariskt. För det är ju så det funkar: ingen kommer ihåg arena­spelningarna där allt är perfekt.

Det man minns är när ljudteknikern gav upp, mattan luktade svett, och sångaren bokstavligen riskerade livet för att framföra en låt som heter “Glue Man.”

Det är punkens ekvation: katastrof + improvisation = odödlighet.

Tame Impala släpper nya singeln Loser. Kevin Parker alltså, killen som lyckats bygga en hel karriär på att låta som Beatles på syra i en tvättmaskin, och folk bara: “Det här är genialt!”

Videon är med Joe Keery från Stranger Things. Så nu har vi en kille som fastnade i 80-talet på Netflix och en musiker som fastnat i 70-talet i Perth. Det är som ett samarbete mellan två tidsmaskiner som vägrar gå framåt.

De säger att “Loser” är en ny era. Ny era? Kom igen. Varje Tame Impala-era låter som när man glömmer vilken flik på Ableton som är öppen.

Det är alltid samma grej: drum loop, lite reverb, psykedeliskt eko, repeat. Men ändå, jag älskar det. För det är musik för oss som vill känna oss spirituella men fortfarande dansa med öl i handen.

Morrissey säljer alltså rättigheterna till The Smiths. Alltihop. Namnet, låtarna, artworken. Till och med hans bitterhet ingår väl i dealen, förmodligen i ett separat PDF-dokument.

Det är som Blocket-annonsen från helvetet: ”Säljes: melankoli, ironiska blomsterbilder och oändlig bitterhet. Hämtas i Manchester, endast kontant.”

Han skriver till och med sitt privata Gmail i pressmeddelandet. Det är otroligt. En av de mest ikoniska sångarna i brittisk pophistoria låter det låta som att han säljer en begagnad soffa: ”Endast seriösa köpare, inga tidsoptimister, swish funkar ej.”

Jag kan inte låta bli att tänka: vem köper The Smiths? Elon Musk kanske. Han har redan köpt Twitter och förstört det, varför inte nästa steg, köpa The Smiths och döpa om dem till The Teslas? Alla låtar går på autopilot, publiken får elchocker vid extranumret.

Eller Shein, de älskar ju att massproducera. Plötsligt finns ”There Is a Light That Never Goes Out”-hoodies i sex färger för 49 spänn styck. Morrissey blir bannlyst från egna konserter för att han inte betalat frakt.

Men visst. Låt honom sälja. Gör det till en NFT. Låt Bigmouth Strikes Again bli ljudet av ett kylskåp som inte går att stänga.

Kanske är det ändå rätt tid. The Smiths har ju alltid varit som känslomässig herpes, du får det i tonåren och sen poppar det upp så fort du är stressad.

Stockholm 1993. Alice in Chains. En publik full av flanell, nikotin och existentiell ångest och mitt i allt detta: en nazist som gör Hitlerhälsning.

Och vad gör Layne Staley, frontmannen med heroinröst och skelettlook? Han stoppar showen, bjuder upp nazisten på scen, inte för att jamma, utan för att slå honom på käften.

Det är ju nästan som ett bibliskt ögonblick, fast med mer distortion och mindre Jesus.

Polisen utreder händelsen efteråt och kommer fram till att Layne “agerade korrekt.” Korrekt!? Vad är det för protokoll de följer?

Polisman 1: “Okej, vad har vi här då?”
Polisman 2: “En nazist fick en smäll av en grungelegend mitt under en låt om självmord och ångest.”
Polisman 1: “Japp, klassisk nödvärn. Skriv av det.”

Men kan vi också bara njuta av 90-talets energin? Det var inte som idag när någon i publiken stör så skriver man en passiv-aggressiv story på Insta. På 90-talet? Du får komma upp och få smaka vänsterkrok framför ett fullsatt Fryshuset.

Jag saknar den tiden. Inte för våldet, utan för tydligheten. Det fanns inga filter, inga sponsrade samarbeten, bara: Du är en idiot. Här är ditt straff. BOOM.

Och Layne Staley då. Vilken människa. Så trasig, så begåvad, så borta. Men ändå klar i huvudet nog att se en nazist i publiken och tänka: “Nja, inte på min scen.” Det är det finaste grungebegreppet av dem alla: civilkurage med förstärkare på 11.

Rest in power, Layne. Du behövs mer än någonsin.

Det är som att någon kastade in trance-synthar i en torktumlare tillsammans med en säck cement, och ut kom själen av en ravegud.

Killen började sin bana som 10-åring genom att sno sin brors skivor. Redan där hör man: “nej, det här är inte en vanlig irländsk barndom med potatis och regn, det här är beats och trauma.”

Alt8 är vad som händer när du blandar hård techno med katolskt skuldkomplex och sen ger det ett par sneakers.

Det är något med Alt8 som är så brutalt ärligt. Han har gjort låtar som Chains on Humanity, vilket är exakt vad det känns som att ha jeans på sig under ett DJ-set.

Han remixar Darkness My Old Friend och gör det till något man vill klubba in i en industrilokal och gråta till samtidigt. Det är inte musik, det är känslomässig järnrörspolitik.

Och Gotec-setet alltså… det är som att han samlat hela sin barndoms aggression, sin brors Tiësto–skivor, en trasig mixer och 20 års repressiv katolicism och tryckt in det i 75 minuter. Jag svettades bara av att titta på YouTube-fönstret.

Året är 1997. Italiensk TV. Du tänker: Mamma Mia! Pasta, Berlusconi och reklam för tvål där alla är orimligt vackra och blöta.

Men nej. Vad får man istället? C.C.C.C. och Hijokaidan. Två japanska noisegrupper vars ljudbild mest låter som att en faxmaskin blivit besatt av en demon och försöker framkalla Satan via dial-up-modem.

Som om någon tog en tvättmaskin full av järnskrot, kastade in en skrikande ande och spelade in resultatet på kassett.

Det är det som är så fint med noise. Det är konst. Fast konst du inte bad om. Som om någon kom hem till dig, klottrade på väggen, slog sönder en lampa, skrek in i din micro och ba: “Varsågod, performance!”

Men ändå, respekt. För det krävs mod att åka till ett främmande land, ställa sig i direktsänd TV och bara gorma. Det är som Erasmus, fast med tinnitus.

Daft Punk, innan hjälmarna, innan stadionturnéerna, innan Alive 2001 ändrade elektronisk musik för alltid, de landade i Wisconsin 1996.

Och det är redan där jag fastnar: Wisconsin. Tänk er det: två franska snubbar med maskiner som ser ut som de byggt dem av mikrovågsugnar och tvättmaskinsdelar, och publiken i Wisconsin ba: “Är det här techno?”

Daft Punk var så härligt råa då. Inga robot-hjälmar, inga lasershower, bara ren energi. Det här var deras första gig i USA, men redan där formade de DNA:t för all modern dansmusik.

Utan Daft Punk, ingen Swedish House Mafia, ingen EDM-festival där folk betalar 2000 spänn för att stå i en dammig åker och dricka Red Bull med vodka.

Så ja, Even Furthur, Wisconsin, 1996. Det var inte bara en debut. Det var historia. Tänk att vara där. Folk trodde de gick på en festival, men i själva verket… de laddade ner framtiden via dial-up modem.

HOV1 är soundtracket till att växa upp i Bromma, dricka energidryck, röka vape, leka med autotune-helvetet och tro att en hoodie gör dig farlig.

Tydligen satte dom publikrekord igår med 52 000 småbrudar på deras avskedskonsert. Ska vi slå vad om att en reunion blir av när cashen snart är slut.

De släppte 87 låtar som alla handlar om… ja, typ exakt samma sak. Om kärlek, svek och hur saker går för fort. Jag har jag inte hört en enda låt och det känns inte som jag missat något.

Jag älskar den här meningen i deras avskedsbrev: “Hur kunde det gå så fort?” Låt mig gissa, tio år av autotune, merch, ladd, överdriven känslomässighet samt en massa för unga groupies.

De ska nu “gå skilda vägar”. Ja, det kallas väl att vuxna män börjar inse att de inte kan bygga hela karriären på att rimma “kärlek” med “särlek”.