LAZOSCHMIDL har släppt sitt arton-de-freakin’-te fanzine. Och det är inte ett vanligt modezine. Nej, nej.
Det är självporträtt i spegeln av sex män med förnamn som låter som ett gäng Berlinbaserade Tinder-botar.
Diogo, Pacome, Tymek, man vet liksom inte om de är konstnärer eller om de jobbar på en bar där man måste viska lösenordet “intim performativitet” för att få beställa en öl.
Temat är maskulinitet, intimitet och performance. Det vill säga: nakna män som stirrar allvarligt på sig själva i spegeln och kallar det “arbete”.
Det finns bara 100 exemplar av detta mästerverk. Så du vet att det är konst, för inget säger “avantgarde” som begränsad tillgång och spegelselfies i svartvitt.
Men ärligt, fanzinet är typ LAZOSCHMIDL:s bästa runway. Inte för att det säljer kläder, utan för att det får oss att titta på oss själva, i spegeln, i kameran, i vår egen jävla fåfänga. Och sen tänka: “okej, men jag kanske borde börja med svartvitt filter.”
Jag har redan klickat hem ett ex, 99 st kvar. Klicka hem ditt exemplar här!
]]>Ett japanskt TV-team prankade en före detta yakuzamedlem.
Resultat: 60 000 dollar i skadekostnader. Kameror krossade, utrustning förstörd. Det är som om de förväxlade “Jackass” med “The Sopranos.”
Jag tycker synd om ljudteknikern. Han gick nog dit och tänkte: “Idag ska jag rigga en mygga.” Sen tio minuter senare: “Varför ligger jag i en container utan mina hörlurar?”
Det är också ironiskt, Japan är landet där du kan köpa en Hello Kitty-brödrost, en kattkaféupplevelse och ett paraply som fälls upp som en lightsaber.
Men det finns ändå människor som inte fattar att Yakuza inte är rätt publik för practical jokes.
Jag har själv testat att skämta med fel person. Jag gjorde en gång narr av en snubbes frisyr på en fest. Han visade sig vara DJ:n. Resultatet? Två timmar av oavbruten eurotrance.
]]>Minns ni Skate Witches från 1986? Tre tjejer på skateboard, med råttor i väskan, som ger sig på killar som vågar åka på deras turf. Det är typ som Mean Girls, fast med hjul och rabies.
Jag såg Skate Witches första gången på en sån där sunkig VHS-kopiering som luktade mögel. Man såg knappt om det var en råtta eller en hockeyfrilla, men känslan var där: makt, skateboards och en slags feministisk revenge-fantasy.
Jag minns att jag tänkte: ”shit, så här skulle det vara om Spice Girls var regisserade av John Waters.”
Och ärligt talat, jag är fortfarande mer rädd för tjejer med råttor än för alla killgäng jag mött. För en kille kan du knocka med en påse chips, men en tjej med råtta? Hon har tränat i åratal på att hålla fast vid något som alltid vill rymma. Det är en livserfarenhet ingen gymkort kille kan mäta sig med.
Så här är grejen: Skate Witches var ju inte bara ett skämt, det var en protest. Killarna ville leka rebeller men tjejerna var de verkliga outsiders. Och nu, 40 år senare, finns kollektiv som Brujas i New York som driver samma grej.
Plotnicks lilla film blev därför ett minneskort från 80-talet: råare än MTV, ärligare än alla Reagan-pasteller, och ett bevis på att skatekulturen alltid var mer punk när tjejerna tog plats.
Napoleons röda mantel från Egyptenkampanjen finns tydligen fortfarande kvar.
Den e självklart dekorerad med guldbroderier, för ingenting säger ’militär strategi’ som att gå in i öknen och se ut som en väldigt aggressiv gardin.
Det här var ju en kampanj som slutade i katastrof. Han förlorade flottan, men lyckades starta något som kallades Egyptomani, hela Europa blev besatta av mumier och pyramider.
Det är ju som att säga: ’Ja, vi misslyckades totalt men vi fick hem en trend!’ Det är som när jag går ut för att köpa bröd, kommer hem utan bröd men med en ny inredningsstil: ’Jag kallar det faraonisk minimalism.’
Men det är ju coolt hur manteln finns kvar, som ett modebevis på att man kan misslyckas stort men ändå se bra ut när man gör det. Lite som jag på varje fredagsfest, haha.
Petra Collins får en egen jättestor utställning i Seoul, med 500 verk.
Hon kallar den “fangirl”, vilket är rimligt, för hennes estetik är exakt vad som händer när någon fastnar i Tumblr 2010 och aldrig hittar logga ut-knappen.
Hon började plåta som 15-åring och satte hela internet på rosa fluff-diet. Folk kallar det feminism, jag kallar det att lyckas sälja dimljus och glitter som en politisk idé. Jag menar, Gucci, adidas, Vogue, det är inte längre the female gaze, det är the corporate gaze.
Jag gillar kontrasten: folk betalar tusentals spänn för att gå in på ett museum och stirra på bilder som basically ser ut som när min gamla mobilkamera råkade få en fingerfläck på linsen. Skillnaden är bara att hon gjorde det till konst. Jag bara fick ångest.
Och såklart, det finns Olivia Rodrigo, Selena Gomez, Alexa Demie, alla de där ansiktena som generation Z sätter upp på moodboards.
Så ja, fangirl i Seoul. Det är inte bara en utställning, det är en hel altarplats till Tumblr-era ungdom. Fast nu är det kuraterat, förpackat och redo att bli en TikTok-trend.
Utställningen visas nu fram till den 31 december på Daelim-museet i Seoul, Korea.
]]>
Jan van Eycks Arnolfini-porträtt får fortfarande konsthistoriker att slåss som fulla huliganer på väg hem från puben.
Vissa säger att det är ett bröllopsporträtt, andra att det är ett juridiskt dokument, och några lite mer emo-själar påstår att det är ett minnesporträtt.
Alltså… snacka om att inte kunna bestämma sig. Det är som när man ser ett par på IKEA: är det ett förlovningsögonblick, ett äktenskapsdrama eller bara början på en långsam, plågsam död i Billy-bokhyllans sken? Ingen vet.
Och den där spegeln i mitten. Van Eyck bara: “Jag ska måla en spegel som reflekterar allt, så att folk 600 år senare kan stirra in i den på Zoom-föreläsningar och känna sig existentiellt kränkta.”
Det är typ konsthistoriens första selfiespegel. Jag menar, killen signerar dessutom bilden som om han vore en gästbok: “Jan van Eyck was here, 1434”. Som att han inte bara var konstnär utan också med i Skatteverkets vittnesprogram.
Sen har vi ljuset, släckt på hennes sida, tänt på hans. Symbol för död, säger de lärda. Jag säger: klassiskt exempel på ett par där mannen aldrig får släcka lampan för att hon “inte är trött än”.
Så i slutändan, är det ett bröllop? Ett minnesporträtt? Ett kontrakt? Kanske var det bara van Eyck som målade två rika människor och tänkte: “Haha, vänta tills framtidens nördar försöker tolka det här, jag har precis trollat 600 år av mänskligheten.”
Det är inte ett konstverk. Det är världens längsta practical joke.
Max Natkiel plåtade ungdomar på Paradiso i Amsterdam på 80-talet – punks, mods, rastas, skinhead, basically alla som hade en åsikt om hur man skulle ha håret. Och han gjorde det med en Rolleiflex.
Det är så analogt att kids idag skulle tro att han försökte Instagramma med en brödrost. Han fick ihop över tusen porträtt, varav 600 hamnade i fotoboken Studio Paradiso.
Den är lite som när du kollar gamla bilder på dina föräldrar och inser: de såg coolare ut på dansgolvet än du någonsin gjort framför en algoritmstyrd TikTok.
Och ärligt talat, vem saknar inte den eran. För de hade riktiga subkulturer. Idag? Allt är en aesthetic. Det finns folk på nätet som kallar sig “clean girl” som subkultur. Förlåt, men det är inte revolt, det är bara att ha tvål hemma.
]]>
Målningen Witches Going to Their Sabbath från 1878 av Luis Ricardo Falero, är som konstvärldens motsvarighet till när du försöker titta på din kompis Instagram-story men den är “privat”.
Det är en tavla du inte får se för att den är gömd i någon rik snobs hemliga samling. Jag menar, vem gömmer egentligen en målning? Är det som att säga: “Nej, den här är för mörk för allmänheten, men om du har miljoner kan du kika på häxorna som rider på geten i smyg.”
Det här var ju en tid då folk kunde gå och titta på en offentlig avrättning och sen ta en fika. Men det här? “Oj, nakna häxor och demoner i en orgie av symbolik? Nej, det får stanna i salongen, bredvid konjaksbaren.”
Men vet ni vad som verkligen fastnar? Symboliken. Geten står för uppror, kaos, sexuell frigörelse, vilket är exakt vad som händer när jag tar ledigt en fredag.
Denna målning är en perfekt mix av skräck, frihet och lite humor, allt gömt i en privat samling någonstans där jag aldrig får gå på fest.
]]>Och då, mitt i detta, kläcker Hasse ”Bula” Andersson en idé som låter som om den kom till honom efter en riktigt hård icing i huvudet: Vi borde be Andy Warhol måla en tavla åt Frölunda.
Det här är ändå Göteborg vi pratar om. När Hasse sa Andy Warhol, så satt halva styrelsen och undrade: Är det han som spelar bas i Streaplers?
På något jävla mirakulöst sätt, kanske genom nån slags göteborgsk voodoo, typ att smörja kontakter med räkmackor så lyckas de få Andy Warhol att säga ja. Warhol, popkonstens gud, mannen som målade soppburkar som blev värda mer än ett hus i Partille.
Och vad målar han? En tavla av Christer Kellgren. Nummer 6 i Frölunda. Inget ont om honom, men det är lite som att få Picasso att måla din kusin Kenneth från Alingsås för att rädda bingoekonomin.
Sen kommer min favoritdel: Hasse vill att Warhol ska gå ut på isen i Scandinavium, på röd matta. KAN NI FÖRESTÄLLA ER?
Warhol, med sin silverperuk och nervösa New York-aura, mitt i ett hav av Frölundasupporters som precis kastat snusdosor på en domare. Han hade fått hjärnsläpp innan han ens nått tekningspunkten.
Men Warhol kom aldrig. Istället skickade han två fotografer. Och det säger allt om svensk hockey på 80-talet. Du ber om Warhol, du får två killar från Queens med Polaroidkamera och jetlag.
Bara några veckor efter tavlan var klar så dör Warhol. Tragiskt så klart, men också lite så att hela Frölundas styrelse stod där och ba: Fan, där dog returrätten.
Men affären blev av! De sålde silkscreens för 10 000 spänn styck och när Warhol dog? DUBBLA PRISET!Göteborgskt affärssinne i ett nötskal. Vi sörjer, men vi dubblar. Och vad gjorde de för pengarna?
Köpte några dåliga hockeyspelare.
I slutändan är det så svenskt. Världens största popkonstnär gör en tavla till en hockeyklubb, och klubben använder vinsten för att rekrytera ett gäng killar som knappt kunde åka baklänges.
Så vad kan vi lära oss av den här historien.
När livet känns tufft, be Andy Warhol måla din framtid. Och om han inte kan? Sälj silkscreens, skratta hela vägen till banken, och köp några mediokra spelare. Det är ju ändå bara hockey.
Hans Holbeins Ambassadörerna vilken målning! Två diplomater som står där, allvarliga och viktiga, med alla sina globar och instrument – rena renässansens svar på “kolla min home office-setup”.
Och så längst ner, mitt på golvet: en utdragen, konstig blob. National Gallery hade tavlan i nästan hundra år innan de fattade att det var en dödskalle. En dödskalle!
Och när man väl vet det? Då inser man: “Aha, Holbein ville bara att vi skulle göra världens konstigaste yoga-pose för att fatta poängen.” För att se skallen måste man ju stå 12 cm framför tavlan, 104 cm upp, och 79 cm åt höger.
Men visst är det genialt, Holbein säger egentligen: “Grattis till all din makt och kunskap, men guess what du ska ändå dö.” Det är som att målningen bara viskar: “Kul att du kan astrologi och geografi, Jean, men börja fundera på din pensionsplan.”
Livet är lite som den där målningen från rakt fram ser allt polerat och fint ut. Men kliver du åt sidan? Då ser du sanningen: en stor jäkla dödskalle som väntar på oss alla. Tack för den, Hans!
