G-STAR har alltså byggt en 3,5 meter hög gorilla i denim. En jeans-gorilla. Jag vet inte om det är konst, marknadsföring eller bara en väldigt dyr ursäkt för att slippa säga:
Vi designade ännu ett par skinny jeans.
De säger att det tog två år, 700 timmar, 3 000 meter sömmar och 56 kvadratmeter denim. Alltså, det låter inte som en konstinstallation. Det låter som min mormors försök att sy ett lapptäcke när hon hade för mycket vin hemma. Skillnaden är att hon inte försökte få in det i ett museum i Amsterdam.
Och idén med att använda taxidermister? Vanligtvis jobbar de med djur som varit döda. Men G-STAR ba: “Nej, nej, vi ska ha en gorilla, men vi dödar inte djuret, vi dödar modet.”
Vill du detta monster får du ta en tripp till Art Zoo Museum i Amsterdam där The Denim Gorilla visas.
]]>
Petra Collins får en egen jättestor utställning i Seoul, med 500 verk.
Hon kallar den “fangirl”, vilket är rimligt, för hennes estetik är exakt vad som händer när någon fastnar i Tumblr 2010 och aldrig hittar logga ut-knappen.
Hon började plåta som 15-åring och satte hela internet på rosa fluff-diet. Folk kallar det feminism, jag kallar det att lyckas sälja dimljus och glitter som en politisk idé. Jag menar, Gucci, adidas, Vogue, det är inte längre the female gaze, det är the corporate gaze.
Jag gillar kontrasten: folk betalar tusentals spänn för att gå in på ett museum och stirra på bilder som basically ser ut som när min gamla mobilkamera råkade få en fingerfläck på linsen. Skillnaden är bara att hon gjorde det till konst. Jag bara fick ångest.
Och såklart, det finns Olivia Rodrigo, Selena Gomez, Alexa Demie, alla de där ansiktena som generation Z sätter upp på moodboards.
Så ja, fangirl i Seoul. Det är inte bara en utställning, det är en hel altarplats till Tumblr-era ungdom. Fast nu är det kuraterat, förpackat och redo att bli en TikTok-trend.
Utställningen visas nu fram till den 31 december på Daelim-museet i Seoul, Korea.
]]>
Jan van Eycks Arnolfini-porträtt får fortfarande konsthistoriker att slåss som fulla huliganer på väg hem från puben.
Vissa säger att det är ett bröllopsporträtt, andra att det är ett juridiskt dokument, och några lite mer emo-själar påstår att det är ett minnesporträtt.
Alltså… snacka om att inte kunna bestämma sig. Det är som när man ser ett par på IKEA: är det ett förlovningsögonblick, ett äktenskapsdrama eller bara början på en långsam, plågsam död i Billy-bokhyllans sken? Ingen vet.
Och den där spegeln i mitten. Van Eyck bara: “Jag ska måla en spegel som reflekterar allt, så att folk 600 år senare kan stirra in i den på Zoom-föreläsningar och känna sig existentiellt kränkta.”
Det är typ konsthistoriens första selfiespegel. Jag menar, killen signerar dessutom bilden som om han vore en gästbok: “Jan van Eyck was here, 1434”. Som att han inte bara var konstnär utan också med i Skatteverkets vittnesprogram.
Sen har vi ljuset, släckt på hennes sida, tänt på hans. Symbol för död, säger de lärda. Jag säger: klassiskt exempel på ett par där mannen aldrig får släcka lampan för att hon “inte är trött än”.
Så i slutändan, är det ett bröllop? Ett minnesporträtt? Ett kontrakt? Kanske var det bara van Eyck som målade två rika människor och tänkte: “Haha, vänta tills framtidens nördar försöker tolka det här, jag har precis trollat 600 år av mänskligheten.”
Det är inte ett konstverk. Det är världens längsta practical joke.
Målningen Witches Going to Their Sabbath från 1878 av Luis Ricardo Falero, är som konstvärldens motsvarighet till när du försöker titta på din kompis Instagram-story men den är “privat”.
Det är en tavla du inte får se för att den är gömd i någon rik snobs hemliga samling. Jag menar, vem gömmer egentligen en målning? Är det som att säga: “Nej, den här är för mörk för allmänheten, men om du har miljoner kan du kika på häxorna som rider på geten i smyg.”
Det här var ju en tid då folk kunde gå och titta på en offentlig avrättning och sen ta en fika. Men det här? “Oj, nakna häxor och demoner i en orgie av symbolik? Nej, det får stanna i salongen, bredvid konjaksbaren.”
Men vet ni vad som verkligen fastnar? Symboliken. Geten står för uppror, kaos, sexuell frigörelse, vilket är exakt vad som händer när jag tar ledigt en fredag.
Denna målning är en perfekt mix av skräck, frihet och lite humor, allt gömt i en privat samling någonstans där jag aldrig får gå på fest.
]]>Hans Holbeins Ambassadörerna vilken målning! Två diplomater som står där, allvarliga och viktiga, med alla sina globar och instrument – rena renässansens svar på “kolla min home office-setup”.
Och så längst ner, mitt på golvet: en utdragen, konstig blob. National Gallery hade tavlan i nästan hundra år innan de fattade att det var en dödskalle. En dödskalle!
Och när man väl vet det? Då inser man: “Aha, Holbein ville bara att vi skulle göra världens konstigaste yoga-pose för att fatta poängen.” För att se skallen måste man ju stå 12 cm framför tavlan, 104 cm upp, och 79 cm åt höger.
Men visst är det genialt, Holbein säger egentligen: “Grattis till all din makt och kunskap, men guess what du ska ändå dö.” Det är som att målningen bara viskar: “Kul att du kan astrologi och geografi, Jean, men börja fundera på din pensionsplan.”
Livet är lite som den där målningen från rakt fram ser allt polerat och fint ut. Men kliver du åt sidan? Då ser du sanningen: en stor jäkla dödskalle som väntar på oss alla. Tack för den, Hans!
Glöm Glenn Strömberg och motorcyklar, Bolognas verkliga stjärna är en 600 år gammal helvetesmålning som får Saw att verka som en barnsaga!
I Basilikan San Petronio huserar Giovanni da Modenas fresk som är så grafisk att rummet är… stängt. Japp, för obehaglig för allmänheten.
Tydligen var det en köpman vid namn Bartolomeo Bolognini som önskade sig den “läskigaste helvetesmålningen någonsin” som sin sista önskan. Snacka om att gå ut med en smäll!
Dante fick sig nog en match, för här bjuds det på demoner, tortyr, och en Lilith som ser ut att ha fått nog av allt patriarkalt trams. Medeltidens feministiska uppvaknande, någon?
Men det blir ännu galnare. Målningen porträtterar även profeten Muhammed i helvetet. Detta ledde till att fyra extremister planerade att spränga kyrkan 2002. En sex århundraden gammal tavla som fortfarande triggar terrorplaner?
Det är som att Giovanni da Modena skapade den första, oavsiktliga “trigger warningen” i konsthistorien. Han visste nog inte att hans “konstnärliga vision” skulle ge honom dödshot 600 år senare!
Och det bästa (eller värsta)? Det finns knappt några bilder på denna “förbjudna” konst. Kyrkan har tydligen låst in helvetet som vore det Area 51. Bevis på att kristendomen kan vara metal.
Så nästa gång du känner dig nere, tänk på Bolognas helvetesmålning. Den är ett bevis på att konst kan vara så provocerande att den lever vidare genom århundradena och fortsätter att trolla folk långt efter konstnärens tid. Ultimata konstnärliga trollningen, indeed!
Målningen Witches Going to Their Sabbath från 1878 av Luis Ricardo Falero, är som konstvärldens motsvarighet till när du försöker titta på din kompis Instagram-story men den är “privat”.
Det är en tavla du inte får se för att den är gömd i någon rik snobs hemliga samling. Jag menar, vem gömmer egentligen en målning? Är det som att säga: “Nej, den här är för mörk för allmänheten, men om du har miljoner kan du kika på häxorna som rider på geten i smyg.”
Det här var ju en tid då folk kunde gå och titta på en offentlig avrättning och sen ta en fika. Men det här? “Oj, nakna häxor och demoner i en orgie av symbolik? Nej, det får stanna i salongen, bredvid konjaksbaren.”
Men vet ni vad som verkligen fastnar? Symboliken. Geten står för uppror, kaos, sexuell frigörelse, vilket är exakt vad som händer när jag tar ledigt en fredag.
Denna målning är en perfekt mix av skräck, frihet och lite humor, allt gömt i en privat samling någonstans där jag aldrig får gå på fest.
]]>
Den här målningen The Irritating Gentleman från 1800-talet av Berthold Woltze gestaltar en ung kvinna som sitter på tåget och blir störd av en riktigt irriterande gentleman.
Du vet, så där som det är på nattbussen när någon luktar som att de glömde duscha i veckan, och dessutom börjar prata med dig om sina teorier om universum? Exakt så, fast i 1800-talets version.
Men här är grejen, kvinnan ser ut som att hon håller på att gråta, men hon har också en hattnål i handen. Ja, en hattnål! På 1800-talet var hattnålar som dagens pepparspray, fast lite mer fashionabelt.
Det är som att säga: “Jag är en dam, men jag har också en hemlig ninja-grej gömd i hatten.”
Det som är intressant är att målningen lämnar det öppet om hon faktiskt kommer använda nålen eller inte.
Det är som en moralisk cliffhanger, är hon hjälte eller bara trött på folks skit?
Sen är det ju den sociala pressen, för på den tiden var det värsta som kunde hända om du försvarade dig att folk skulle tycka att du var ohövlig.
Idag är det lite annorlunda, men grejen kvarstår: ibland måste man säga ifrån, och ibland behöver man bara en hattnål.
Så nästa gång någon är irriterande på tåget, tänk på kvinnan med hattnålen, hon var före sin tid på självförsvar, och lite extra classy på köpet.
]]>Har ni hört om den här 18-åriga ryssen, Andrey Tyurin? Han gör mörk surrealistisk konst som ger dig mardrömmar. När jag var 18 gjorde jag… eh, mest mardrömmar för min mamma.
Han har 140 000 följare på Instagram. 140 000! När jag var 18 hade jag tre. Och en av dem var min mamma. Hon följde mig mest för att se om jag fortfarande levde.
Men alltså, hans konst, det är så mörkt och surrealistiskt att när jag scrollade hans flöde kände jag: Oj, nu måste jag ringa en terapeut. Eller en präst. Eller båda.
Det är som om Dali och David Lynch hade en baby som sedan adopterades av Tim Burton, och så började den där bebisen göra konst på nätet.
Men tänk att vara 18 och redan så bra. Jag kan inte ens föreställa mig hur hans föräldramöten låter:’Vad har din son gjort?’ ‘Min son? Han har precis skapat en ny dimension av existentiell skräck med Photoshop.’ ‘Okej… min dotter vann ett hopprep.’
Alltså, om det här är hans nivå nu, vad gör han när han är 30? Antingen världens mest eftertraktade konstnär eller typ en superhjälte-skurk. Det kan gå åt båda hållen, ärligt talat.
Lady Pink. Född i Ecuador, uppvuxen i Queens, och vid 15 började hon tagga tåg. Vid 17 var hon redan på MoMA PS1 bredvid Basquiat och Keith Haring. Vid 17.
Alltså, fatta att kliva in på en utställning och bara: “Ja, där är Basquiat, där är Haring… och där är… jag.” När jag var 17 klampade jag mest in på McDonald’s och blev utslängd för att jag satt för länge och drack en refill på en liten läsk.
Och jag älskar hur Lady Pink beskriver att hennes konst var till för “straphangers”, alltså de där som hänger i tunnelbanan. Saxofonister, äldre, hemlösa. De verkliga New York-borna.Hon gjorde graffiti som ett kärleksbrev till folket i tunnelbanan. Jag älskar det! Jag har aldrig sett någon skriva en kärleksförklaring i vår tunnelbana. Det närmaste jag sett är “Kenta älskar Bira 4-ever” på ett säte på gröna linjen.
Och nu har hon en hel utställning som är en “immersive NYC subway experience”. Lady Pink är en ikon. Hon tog något folk kallade vandalism och gjorde det till historia.