Ett japanskt TV-team prankade en före detta yakuzamedlem.

Resultat: 60 000 dollar i skadekostnader. Kameror krossade, utrustning förstörd. Det är som om de förväxlade “Jackass” med “The Sopranos.”

Jag tycker synd om ljudteknikern. Han gick nog dit och tänkte: “Idag ska jag rigga en mygga.” Sen tio minuter senare: “Varför ligger jag i en container utan mina hörlurar?”

Det är också ironiskt, Japan är landet där du kan köpa en Hello Kitty-brödrost, en kattkaféupplevelse och ett paraply som fälls upp som en lightsaber.

Men det finns ändå människor som inte fattar att Yakuza inte är rätt publik för practical jokes.

Jag har själv testat att skämta med fel person. Jag gjorde en gång narr av en snubbes frisyr på en fest. Han visade sig vara DJ:n. Resultatet? Två timmar av oavbruten eurotrance.

Napoleons röda mantel från Egyptenkampanjen finns tydligen fortfarande kvar.

Den e självklart dekorerad med guldbroderier, för ingenting säger ’militär strategi’ som att gå in i öknen och se ut som en väldigt aggressiv gardin.

Det här var ju en kampanj som slutade i katastrof. Han förlorade flottan, men lyckades starta något som kallades Egyptomani, hela Europa blev besatta av mumier och pyramider.

Det är ju som att säga: ’Ja, vi misslyckades totalt men vi fick hem en trend!’ Det är som när jag går ut för att köpa bröd, kommer hem utan bröd men med en ny inredningsstil: ’Jag kallar det faraonisk minimalism.’

Men det är ju coolt hur manteln finns kvar, som ett modebevis på att man kan misslyckas stort men ändå se bra ut när man gör det. Lite som jag på varje fredagsfest, haha.

Och då, mitt i detta, kläcker Hasse ”Bula” Andersson en idé som låter som om den kom till honom efter en riktigt hård icing i huvudet: Vi borde be Andy Warhol måla en tavla åt Frölunda.

Det här är ändå Göteborg vi pratar om. När Hasse sa Andy Warhol, så satt halva styrelsen och undrade: Är det han som spelar bas i Streaplers?

På något jävla mirakulöst sätt, kanske genom nån slags göteborgsk voodoo, typ att smörja kontakter med räkmackor så lyckas de få Andy Warhol att säga ja. Warhol, popkonstens gud, mannen som målade soppburkar som blev värda mer än ett hus i Partille.

Och vad målar han? En tavla av Christer Kellgren. Nummer 6 i Frölunda. Inget ont om honom, men det är lite som att få Picasso att måla din kusin Kenneth från Alingsås för att rädda bingoekonomin.

Sen kommer min favoritdel: Hasse vill att Warhol ska gå ut på isen i Scandinavium, på röd matta. KAN NI FÖRESTÄLLA ER?

Warhol, med sin silverperuk och nervösa New York-aura, mitt i ett hav av Frölundasupporters som precis kastat snusdosor på en domare. Han hade fått hjärnsläpp innan han ens nått tekningspunkten.

Men Warhol kom aldrig. Istället skickade han två fotografer. Och det säger allt om svensk hockey på 80-talet. Du ber om Warhol, du får två killar från Queens med Polaroidkamera och jetlag.

Bara några veckor efter tavlan var klar så dör Warhol. Tragiskt så klart, men också lite så att hela Frölundas styrelse stod där och ba: Fan, där dog returrätten.

Men affären blev av! De sålde silkscreens för 10 000 spänn styck och när Warhol dog? DUBBLA PRISET!Göteborgskt affärssinne i ett nötskal. Vi sörjer, men vi dubblar. Och vad gjorde de för pengarna?

Köpte några dåliga hockeyspelare.

I slutändan är det så svenskt. Världens största popkonstnär gör en tavla till en hockeyklubb, och klubben använder vinsten för att rekrytera ett gäng killar som knappt kunde åka baklänges.

Så vad kan vi lära oss av den här historien.

När livet känns tufft, be Andy Warhol måla din framtid. Och om han inte kan? Sälj silkscreens, skratta hela vägen till banken, och köp några mediokra spelare. Det är ju ändå bara hockey.

Om bara alla som kommenterat i sociala medier med en gråt smiley hade lyssnat på programmet så hade det aldrig lagts ned. Andres Lokko beskriver programmet som ”ambient i duggregn”. Det är första gången någon har lyckats få duggregn att låta ännu tråkigare.

Och jag är svensk, vi är världens främsta experter på att uthärda tråkiga saker. Men när jag hör ”nederbörds-ambient”, tänker jag: ”Är det musik eller SMHI som gått rogue?”

Sen nämner han ”Fender Rhodes-dub från Norra London”. För det första: om du inte vet vad en Fender Rhodes är, oroa dig inte, det är tydligen ett elpiano som bara används av människor som säger saker som ”vintage är en livsstil”.

Och ”Norra London”? Det låter som nån snubbe som sitter i en hipsterlägenhet med mer växter än eluttag, och spelar dub medan han väntar på att hans surdegsbröd ska jäsa.

Och hur kan vi glömma ”militant spoken word”? ”Nikki Giovanni möter MF DOOM”. Jag älskar det. Så det är som att få höra poesi och känna att man samtidigt måste starta en revolution. Jag ser framför mig någon som skriker ”DOWN WITH THE SYSTEM!” med rim som: ”Rättvisa och hopp, men kan du stänga dörren, det drar kallt?

Det är också något med jazz som alltid är så intellektuellt. Om du någonsin känt dig för dum för att lyssna på musik, grattis, du har hittat rätt genre. Jag försökte en gång lyssna på jazz och insåg att jag inte vet när man ska klappa. Är det efter en solo? Efter en tystnad? Eller när basisten gör en nick som bara andra musiker förstår?

Och avslutningsvis: vinterns friaste transatlantiska flöjtduett. Wow. Jag vet inte vad det betyder, men det känns som nåt man borde lyssna på i en ylletröja medan man låtsas uppskatta modern konst.

Kanske är det två flöjtister som spelar från varsin sida av Atlanten? Och om de träffar samma ton är det ett julmirakel?