LAZOSCHMIDL har släppt sitt arton-de-freakin’-te fanzine. Och det är inte ett vanligt modezine. Nej, nej.

Det är självporträtt i spegeln av sex män med förnamn som låter som ett gäng Berlinbaserade Tinder-botar.

Diogo, Pacome, Tymek, man vet liksom inte om de är konstnärer eller om de jobbar på en bar där man måste viska lösenordet “intim performativitet” för att få beställa en öl.

Temat är maskulinitet, intimitet och performance. Det vill säga: nakna män som stirrar allvarligt på sig själva i spegeln och kallar det “arbete”.

Det finns bara 100 exemplar av detta mästerverk. Så du vet att det är konst, för inget säger “avantgarde” som begränsad tillgång och spegelselfies i svartvitt.

Men ärligt, fanzinet är typ LAZOSCHMIDL:s bästa runway. Inte för att det säljer kläder, utan för att det får oss att titta på oss själva, i spegeln, i kameran, i vår egen jävla fåfänga. Och sen tänka: “okej, men jag kanske borde börja med svartvitt filter.”

Jag har redan klickat hem ett ex, 99 st kvar. Klicka hem ditt exemplar här!

Max Natkiel plåtade ungdomar på Paradiso i Amsterdam på 80-talet – punks, mods, rastas, skinhead, basically alla som hade en åsikt om hur man skulle ha håret. Och han gjorde det med en Rolleiflex.

Det är så analogt att kids idag skulle tro att han försökte Instagramma med en brödrost. Han fick ihop över tusen porträtt, varav 600 hamnade i fotoboken Studio Paradiso.

Den är lite som när du kollar gamla bilder på dina föräldrar och inser: de såg coolare ut på dansgolvet än du någonsin gjort framför en algoritmstyrd TikTok.

Och ärligt talat, vem saknar inte den eran. För de hade riktiga subkulturer. Idag? Allt är en aesthetic. Det finns folk på nätet som kallar sig “clean girl” som subkultur. Förlåt, men det är inte revolt, det är bara att ha tvål hemma.

Adrienne Salinger fotade tonåringar i deras sovrum på 80- och 90-talet. Och det är SÅ annorlunda från tonårsbilder idag.

Då var det typ: “Här är jag, med min Guns N’ Roses-poster och ett stökigt rum som luktar Axe och ångest.” Nu? Det är: “Här är jag i perfekt ljus, med ett filter som får mig att se ut som om jag bor i en Pinterest-annons.”

Och det blev konst. Om jag hade blivit fotad som tonåring? Herregud. Det hade bara varit jag i ett mörkt rum, stirrandes på en vägg, med titeln: När man tror att nuet ÄR hela livet.

Men det är fascinerande att jämföra: På 80-talet: Tonåring i sitt rum, stökigt, ärligt, rått. Idag: Tonåring i sitt rum, städat för att algoritmen ska belöna dig.

Och nu återutges boken i hårdpärm. Förstå vilken win det är: tonåringar som trodde att deras liv var skit, blev tidlös konst.

Sophy Ricketts “Pissing Women” från 1995, kvinnor som kissar öppet på Londons gator, iklädda office wear. Det är som om The Office möter Banksy, fast med kiss.

Det här var före sociala medier, mind you. Det var alltså inte för content, det var för konst. Snacka om att ligga före sin tid. Idag kallas det performance art. På 90-talet kallades det: “Tisdagskväll i Soho.”

Det är något helt briljant i det där, kvinnor i kostym, mitt i Londons finansdistrikt, bara marking their territory som om de vore små chihuahuor. För det är ju ofta så, män får stå och kissa mot en vägg utan att någon höjer på ögonbrynen, men om en kvinna gör det? Då är det plötsligt samhällskritik.

Och jag älskar det: De gjorde det i kontorskläder. Som att de bara gått på ett möte om aktieportföljer och sen tänkt: “Du vet vad som verkligen utmanar patriarkatet? En riktigt bra squat vid Bank Station.”

Det dök upp en recension jag läste som kallade bilderna “deadpan och performativa.” Alltså, för det är exakt så man ser ut när man kissar på en trottoar: deadpan. Ingen ser glad ut i det ögonblicket. Och performativ? Självklart. Allt blir performance när du gör det i en power suit.

Men tänk er de där bankgubbarna som gick till jobbet morgonen efter. “Vad är det här? Någon har, lämnat ett statement på vår parkeringsplats.” Ja, Derek. Det kallas konst. Och det stinker av sanning.