Tänk er: Philly, 1988. En tonåring utan erfarenhet bokar Fugazi i en gympasal som luktar mögel och besvikelse.

Ljudet suger, publiken är knappt tvåsiffrig. Perfekta förutsättningar för hardcore.

Mitt i allt klättrar Guy Picciotto upp i en basketkorg, hänger upp och ner och vrålar “Glue Man” som om han var Spindelmannen på syra. Ingen fattade vad som hände då, men nu snackas det om som en legendarisk spelning.

Det som började som ett “meh” gig blev sedan legendariskt. För det är ju så det funkar: ingen kommer ihåg arena­spelningarna där allt är perfekt.

Det man minns är när ljudteknikern gav upp, mattan luktade svett, och sångaren bokstavligen riskerade livet för att framföra en låt som heter “Glue Man.”

Det är punkens ekvation: katastrof + improvisation = odödlighet.

Tame Impala släpper nya singeln Loser. Kevin Parker alltså, killen som lyckats bygga en hel karriär på att låta som Beatles på syra i en tvättmaskin, och folk bara: “Det här är genialt!”

Videon är med Joe Keery från Stranger Things. Så nu har vi en kille som fastnade i 80-talet på Netflix och en musiker som fastnat i 70-talet i Perth. Det är som ett samarbete mellan två tidsmaskiner som vägrar gå framåt.

De säger att “Loser” är en ny era. Ny era? Kom igen. Varje Tame Impala-era låter som när man glömmer vilken flik på Ableton som är öppen.

Det är alltid samma grej: drum loop, lite reverb, psykedeliskt eko, repeat. Men ändå, jag älskar det. För det är musik för oss som vill känna oss spirituella men fortfarande dansa med öl i handen.

Stockholm 1993. Alice in Chains. En publik full av flanell, nikotin och existentiell ångest och mitt i allt detta: en nazist som gör Hitlerhälsning.

Och vad gör Layne Staley, frontmannen med heroinröst och skelettlook? Han stoppar showen, bjuder upp nazisten på scen, inte för att jamma, utan för att slå honom på käften.

Det är ju nästan som ett bibliskt ögonblick, fast med mer distortion och mindre Jesus.

Polisen utreder händelsen efteråt och kommer fram till att Layne “agerade korrekt.” Korrekt!? Vad är det för protokoll de följer?

Polisman 1: “Okej, vad har vi här då?”
Polisman 2: “En nazist fick en smäll av en grungelegend mitt under en låt om självmord och ångest.”
Polisman 1: “Japp, klassisk nödvärn. Skriv av det.”

Men kan vi också bara njuta av 90-talets energin? Det var inte som idag när någon i publiken stör så skriver man en passiv-aggressiv story på Insta. På 90-talet? Du får komma upp och få smaka vänsterkrok framför ett fullsatt Fryshuset.

Jag saknar den tiden. Inte för våldet, utan för tydligheten. Det fanns inga filter, inga sponsrade samarbeten, bara: Du är en idiot. Här är ditt straff. BOOM.

Och Layne Staley då. Vilken människa. Så trasig, så begåvad, så borta. Men ändå klar i huvudet nog att se en nazist i publiken och tänka: “Nja, inte på min scen.” Det är det finaste grungebegreppet av dem alla: civilkurage med förstärkare på 11.

Rest in power, Layne. Du behövs mer än någonsin.

Det är som att någon kastade in trance-synthar i en torktumlare tillsammans med en säck cement, och ut kom själen av en ravegud.

Killen började sin bana som 10-åring genom att sno sin brors skivor. Redan där hör man: “nej, det här är inte en vanlig irländsk barndom med potatis och regn, det här är beats och trauma.”

Alt8 är vad som händer när du blandar hård techno med katolskt skuldkomplex och sen ger det ett par sneakers.

Det är något med Alt8 som är så brutalt ärligt. Han har gjort låtar som Chains on Humanity, vilket är exakt vad det känns som att ha jeans på sig under ett DJ-set.

Han remixar Darkness My Old Friend och gör det till något man vill klubba in i en industrilokal och gråta till samtidigt. Det är inte musik, det är känslomässig järnrörspolitik.

Och Gotec-setet alltså… det är som att han samlat hela sin barndoms aggression, sin brors Tiësto–skivor, en trasig mixer och 20 års repressiv katolicism och tryckt in det i 75 minuter. Jag svettades bara av att titta på YouTube-fönstret.

Året är 1997. Italiensk TV. Du tänker: Mamma Mia! Pasta, Berlusconi och reklam för tvål där alla är orimligt vackra och blöta.

Men nej. Vad får man istället? C.C.C.C. och Hijokaidan. Två japanska noisegrupper vars ljudbild mest låter som att en faxmaskin blivit besatt av en demon och försöker framkalla Satan via dial-up-modem.

Som om någon tog en tvättmaskin full av järnskrot, kastade in en skrikande ande och spelade in resultatet på kassett.

Det är det som är så fint med noise. Det är konst. Fast konst du inte bad om. Som om någon kom hem till dig, klottrade på väggen, slog sönder en lampa, skrek in i din micro och ba: “Varsågod, performance!”

Men ändå, respekt. För det krävs mod att åka till ett främmande land, ställa sig i direktsänd TV och bara gorma. Det är som Erasmus, fast med tinnitus.

Daft Punk, innan hjälmarna, innan stadionturnéerna, innan Alive 2001 ändrade elektronisk musik för alltid, de landade i Wisconsin 1996.

Och det är redan där jag fastnar: Wisconsin. Tänk er det: två franska snubbar med maskiner som ser ut som de byggt dem av mikrovågsugnar och tvättmaskinsdelar, och publiken i Wisconsin ba: “Är det här techno?”

Daft Punk var så härligt råa då. Inga robot-hjälmar, inga lasershower, bara ren energi. Det här var deras första gig i USA, men redan där formade de DNA:t för all modern dansmusik.

Utan Daft Punk, ingen Swedish House Mafia, ingen EDM-festival där folk betalar 2000 spänn för att stå i en dammig åker och dricka Red Bull med vodka.

Så ja, Even Furthur, Wisconsin, 1996. Det var inte bara en debut. Det var historia. Tänk att vara där. Folk trodde de gick på en festival, men i själva verket… de laddade ner framtiden via dial-up modem.

Ah, Never Say Never från 1982, en låt så funky att till och med din mormor börjar göra robotdansen utan att förstå varför.

Romeo Void. Alltså, det är ett bandnamn som låter som en Shakespearepjäs om att bli ghostad.

Men låten, den där basgången, den går rakt in i själen, som en riktigt arg strykmaskin. Den är så tung och svängig att man känner sig tvingad att gå i slowmotion genom ett regnigt industriområde i svartvitt.

Och sen är det saxofonen. Den bara dyker upp mitt i allt som en galen farbror på släktfesten. Ingen vet varför han är där men när han börjar blåsa, då lyssnar man!

Det är också kul att låten nådde #17 på Billboard Dance/Disco chart. DISCO? Alltså, Romeo Void är mer postpunk ångest med skinnjacka än glitter och discokula. Det är som att Joy Division fått ett gästspel på Studio 54 och bara: “Vi är här, men vi ler inte.”

Men vet ni vad? Never Say Never är fortfarande en banger. Den påminner oss att musik inte behöver vara snäll, snygg eller självklar. Den behöver bara ha modet att vara sig själv, med lite saxofon, svett och existentialism.

WITCH-HOUSE. Ni vet, den där musikgenren från sent 2000-tal som var som om någon tog housemusik, la den i ett pentagram, tände lite rökelse och viskade “let’s make it spooky”.

Det började ju som ett skämt! Travis Egedy ba: “Haha, tänk om vi kallar det här för witch house?” Och plötsligt fanns det kids på Tumblr som skrev ritual-manifest och laddade upp låtar inspelade i sina sovrum.

Jag älskar hur det var så DIY. Man behövde inte ett skivbolag, en studio, ingenting. Bara ett mörkt rum, en laptop och känslan av att vara för edgy för indiepop men för introvert för rave.

Och estetiken! Witch house såg alltid ut som att någon smält ihop MySpace 2007 med en satanistisk scrapbook. Jag laddade ner en spellista en gång och var tvungen att gissa låtarna, för jag kunde inte läsa ett enda bandnamn. Jag bara: “Ja, det här är nog ⧺†††.”

Men visst, folk skrattade åt det. Skivbolag var typ: “Är det här på riktigt eller är det bara goth-kids som fastnat i GarageBand?”

Men SEN, bam! Kanye West samplar det, Billie Eilish bygger en karriär på att låta som om witch house blev en ljudbok, och plötsligt är det coolt.

Nu är genren “död”. Men är den det? Nä. Den är som ett spöke på en gammal raveklubb: ingen ser den, men alla känner den. Den dyker upp i varenda mörk poplåt med lite för mycket reverb. Den är där när du lyssnar på en låt och tänker: “Är jag på en konsert eller håller någon på att frammana en demon?”

Det är nästan som att han försöker säga: “Okej, jag vet att ni är vana vid Spotify-hits på tre minuter, men här är en låt som du kan spela medan du gör middag, städar, och hinner gå ut med hunden.

Nu ska vi tydligen få en “ny era” av Tame Impala. Det är alltid så roligt när artister säger det. En ny era! Det betyder i praktiken: “Jag köpte en ny synt och nu låter allt lite mer 90-tal.”

Kevin säger att låten är inspirerad av acid-house sommaren 1989 och “bush doofs”. Jag vet inte vad en bush doof är, men det låter exakt som något en hipster skulle säga när de försöker förklara varför de varit borta från sociala medier i ett halvår.

Jag är ändå taggad. Tame Impala är som en musikalisk tidsmaskin, fast man fastnar alltid på en psykedeliafestival 1996 där någon försöker sälja dig hemmagjorda piller ur en Pringles-burk.

Inte för att jag är supermjuk och drömsk i själen, nej, utan för att Karin Dreijer är som en musikalisk mindfuck som gör terapi mer spännande än verkligheten någonsin kan bli.

Fever Ray är typ som att öppna en dörr till ett parallellt universum där kön är flytande, tiden går baklänges och alla i publiken luktar lite lätt av rökelse och trauma.

Igår släppt Karin Dreijer albumet The Year of the Radical Romantics. Bara det namnet. Det låter inte som en skiva, det låter som en revolution med glitter. Som att Che Guevara fick för sig att börja med performance art. De har ett band med keytar, folkens. KEYTAR! Det är som att keyboarden och elgitarren låg med varann på 80-talet och fick ett barn som gick på konstskola.

Och hörni, hon släpper även ett zine! Ja, ett zine, som i en slags handritad, indie-punk fanzine med foton, skisser och annat backstage-material. Förboka vinylen samt den inklusive zinet här!

Så om jag bara fick lyssna på en artist resten av livet? Ge mig Fever Ray. För om världen ändå håller på att gå åt helvete, så vill jag åtminstone dansa till ljudet av Carbon Dioxide medan jag läser ett zine om mina känslor i gruppterapi.