Angel Luo, det låter ju som en mix mellan en cool konstnär och någon som skulle kunna starta en revolution med en symaskin.

Hon är konceptuell, innovativ och berättar historier med sina kläder och gjort sig ett namn på att tänja på gränserna för mode. Hon blandar konst och mode så hårt att jag ibland undrar om man ska bära kläderna eller rama in dem på väggen.

Hennes kollektioner rör allt från “resilience” till “decadence.” Det låter som en riktigt dramatisk Netflix-serie “Resilience meets Decadence: The Fashion Saga.” Jag är mer “T-shirt meets pyjamas” i min garderob, men visst, kanske är det dags att uppgradera.

Det bästa är att Angel Luo har en stark digital närvaro och en onlinebutik. Det är ju perfekt! Jag gillar att shoppa online, men det slutar alltid med att jag köper något jag inte behöver och som inte passar, som den där hatten som ser fantastisk ut på skärmen men som på mitt huvud ser ut som en överkörd fågel.

Men ärligt, det är häftigt när någon tar mode till en plats där det blir mer än bara kläder. Det blir konst, det blir berättelser. Det blir som att gå runt i en utställning. Så tack, Angel Luo, för att du pushar gränserna och får oss att tänka på mode som något mer än bara tyg och sömmar.

Så Angel Luo gör alltså “konceptuellt mode”. Vet ni vad det betyder? Det betyder att plagget ser ut som något du kan ställa ut på Moderna Museet… men om du försöker bära det får du frågan “Är det där… en klänning eller en ångestattack med dragkedja?”

De säger att hennes kollektioner är “narrative-driven”. Jag älskar det. Det betyder att kläderna berättar en historia. Men ingen säger vilken historia. Jag tog på mig en sådan tröja en gång och kände att den berättade: “Den här personen vet inte hur man använder en tvättmaskin och lever på chips.”

Men på riktigt, jag respekterar det. Angel Luo utforskar teman som “resiliens” och “dekadens”. Resiliens! Vet ni vad mitt resiliensmode är? Det är samma hoodie jag haft sedan 2013. Den har överlevt fler motgångar än jag.

Och dekadens? Jag har testat dekadens. Det är när man äter Ben & Jerry’s direkt ur förpackningen medan man sitter i ett badkar som egentligen är för litet. Det är min catwalk.

Men Angel Luo gör något coolt – hon suddar ut gränserna mellan konst och mode. Jag försökte göra samma sak. Jag kallade det “avantgarde” när jag gick ut i mjukisbyxor till Ica. Ingen förstod min vision.

Och så är hennes lookbooks alltid så där… striking. Ni vet, modellerna stirrar in i kameran som om de vet något vi andra inte vet. Typ: “Vi vet vad som händer efter döden, men först ska vi visa en jacka gjord av trasiga speglar och självrannsakan.”

Och hennes digitala närvaro är stark. Själv försökte jag lansera en kollektion online en gång. Det var fyra T-shirts med texten “Tvättas ej”. Ingen köpte dem. Kanske var jag för konceptuell?

Men det är ändå inspirerande. Angel Luo pushar gränserna. Hon gör mode som får dig att tänka. Och jag gillar det – för det är kläder som inte bara får dig att undra “ser jag bra ut?”, utan också “vem är jag, egentligen, och varför bär jag en klänning som ser ut som en kraschad rymdfärja?”