Adrienne Salinger fotade tonåringar i deras sovrum på 80- och 90-talet. Och det är SÅ annorlunda från tonårsbilder idag.

Då var det typ: “Här är jag, med min Guns N’ Roses-poster och ett stökigt rum som luktar Axe och ångest.” Nu? Det är: “Här är jag i perfekt ljus, med ett filter som får mig att se ut som om jag bor i en Pinterest-annons.”

Och det blev konst. Om jag hade blivit fotad som tonåring? Herregud. Det hade bara varit jag i ett mörkt rum, stirrandes på en vägg, med titeln: När man tror att nuet ÄR hela livet.

Men det är fascinerande att jämföra: På 80-talet: Tonåring i sitt rum, stökigt, ärligt, rått. Idag: Tonåring i sitt rum, städat för att algoritmen ska belöna dig.

Och nu återutges boken i hårdpärm. Förstå vilken win det är: tonåringar som trodde att deras liv var skit, blev tidlös konst.