Alltså. Way Out West i år. Jag gick förbi foodtrucks som tog mer betalt än en Michelinrestaurang, raka gångar som om de var ritade av en stadsplanerare på amfetamin och DJ-bås hos Visa, Pepsi och Audi.

Och jag bara “Var är leran? Var är någon som säljer hembränt ur en PET-flaska?, vart finns det där smutsiga tjacket”

Biljetterna? Tre tusen spänn. Förr på Emmaboda fick man gratis smuts, vatten ur vinbox och könssjukdomar på köpet. Nu är vi själva produkten.

Bakom kulisserna styr Live Nation och Ticketmaster allt, bokar artisterna, säljer biljetterna, sätter priserna. Och med “dynamisk prissättning” kan en dålig sittplats till tre tusen kronor kännas som ett fynd jämfört med 50 000 för Springsteen i USA.

By the way, såg ni modet på årets festival. Jag vet inte vad som händer med folk. Det är som att alla gick in i en tidsmaskin, men istället för att hamna i något coolt decennium så hamnade de i en blandning av “jag var för sen till garderoben” och “okej, vad hade jag för grejer i källaren som jag kunde slänga på mig?”.

Solbrillorna är så snabba att jag får huvudvärk. Jeansen är sådär pösiga men 70-tals vida vid foten, boots som hade varit trendiga på 80-talet men som nu mest ser ut som att någon gick vilse på en motorcykelrally. Fotbollströjor, fast du blandar ihop fotboll med hockey. Gud kom å hjälp mig!