Har ni hört talas om Fidus? Nej? Ingen fara, det hade inte jag heller, tills jag trillade in i ett Wikipedia-hål så djupt att jag kom ut på andra sidan med långt hår och en kaftan.

Så här har vi Fidus, en tysk illustratör som var så inne på symbolik att han förmodligen såg dolda budskap i sin frukost. Han satt där med sin sauerkraut och ba:

Ser ni inte? Den representerar själens eviga kamp mellan ordning, kaos… och rödkål.

Hans bilder är fyllda med nakna människor i mystiska poser, omgivna av strålar, solar och väldigt många trianglar. Det är som att han försökte rita en yogaklass på LSD, men gjorde det 70 år innan LSD ens var på modet. Fidus var liksom 1900-talets svar på ett svampparty i Berlin.

Han blev jättestor i Tyskland, folk satte upp hans affischer som om de var 90-talets Nirvana-posters. Hans verk återupptäcktes senare på 60-talet av psykedeliska konstnärer. Folk som satt i Kalifornien och sa:

Den här tysken från 1902… han vet EXAKT hur mitt inre känns när jag lyssnar på Jefferson Airplane och stirrar på min hand i två timmar.

Men tänk er stackars Fidus, han försökte typ hela sitt liv bli förstådd. Han hade det där klassiska konstnärsproblemet, ingen fattar dig tills du är död.

Han var före sin tid. Han illustrerade en värld där kroppen, själen och kosmos hängde ihop. Det är som om han visste att framtidens folk skulle vara så vilsna att de skulle behöva titta på en naken man som svävar genom etern bara för att få någon sorts vägledning.

Och du vet att någon är på en annan nivå när hans namn är Hugo Höppener, men han väljer att kalla sig Fidus. Det låter som en Pokémon och en gammal mytisk visman på samma gång.