När indie sleaze mötte kapitalismens våta dröm (och det luktade svett, cigg & föräldrarnas pengar)

Vi trodde vi var klara med indie sleaze. Vi hade bearbetat våra tumblr trauma years, begravt bilderna på Pete Doherty i smutsiga skinny jeans och svurit att aldrig mer använda ordet “heroin chic” i närheten av en kamera.

Men nu är vi här. I 2025. Och någon viskade “Larry Clark for Enfants Riches Déprimés by Terry Richardson” och plötsligt kändes världen som ett kletigt Polaroidfoto taget på en efterfest i någons trapphus 2009.

Vi trodde vi var woke. Men kapitalismen är vaken som fan. Enfants Riches Déprimés, aka Elitism But Make It Wearable, har alltså lyckats med något helt otroligt: att sälja subkultur tillbaka till oss för priser som kräver sms-lån och själavård.

En hoodie för 15 000 spänn. En tisha för åtta. Jag visste inte att depression kunde se så dyrt ut. Men det är klart, allt känns bättre när du svettas i fransk jersey och dina sömmar är handsydda av någon som också har daddy issues.

Mannen bakom märket, Henri Alexander Levy, är som en walking VICE documentary. Född rik, blev punk, gick på rehab, startade märke, nu säljer han misär som estetik till andra deprimerade rika ungar som vill känna nåt.