Det finns artister som skapar musik. Och så finns det artister som skapar rum, där du kan stå still mitt i stormen, låta ljuset fladdra förbi och bara känna. Maud Geffray är en av dem.

Fransk producent, DJ, medlem i Scratch Massive, men också något mer sällsynt: en ljudpoet som skriver om minnen, begär och inre landskap med syntar istället för ord.

Sedan solodebuten 1994, ett ambient soundtrack till övergivna ravefilmer från Bretagnes sanddyner, har Geffray återkommande dragits till det förlorade. Inte som nostalgi, utan som en metod. En vilja att förstå vilka vi var när vi var fria, innan algoritmerna, innan cynismen, innan festen blev en bild på Instagram.

Och så kommer den där låten. ”Where Do We Go.” En enkel titel, men en oändlig känsla.

Den här låten är inte bara en singel, den är ett koncentrat av allt Maud Geffray står för: den sårbara pulsen, de filmiska syntmattorna, rösterna som viskar snarare än sjunger, och framför allt: det obesvarade. Frågan i titeln är ingen dramaturgisk krok. Det är essensen av hela hennes konstnärskap.

Ljudbilden är lågmäld men exakt. Synthar som droppar som tårar i slow motion. En rytm som inte trycker på, utan drar in dig. Det finns något liturgiskt i hennes produktion, som om musiken utför en sorts sorglig ritual, samtidigt som den bjuder upp till dans.

Maud Geffray jobbar inte med explosioner, hon jobbar med tryckvågor under ytan. Hon blandar techno med shoegaze, rave med sakral känsla, och det som kanske mest liknar en fransk variant av Italians Do It Better-estetiken, utan att någonsin bli retro. Hennes musik bär spår av 90-tal, men det är inte en flirt, det är en sorg. En sorg över någonting som gick förlorat men fortfarande finns kvar i kroppen. I musklerna. I minnet.

Det är där “Where Do We Go” landar. Inte som ett statement, utan som ett mellanrum. En känsla som aldrig riktigt släpper. En låt att återvända till när allt annat låter för högt, för glatt, för ytligt.

För Geffray handlar det inte om att få dig att glömma. Det handlar om att få dig att minnas och stanna kvar där en stund.