Ni hörde om Marimekko på Copenhagen Fashion Week, va? En av modellerna protesterade mot folkmordet i Gaza genom att ta upp en flagga.


Modigt gjort! Men jag kan inte låta bli att känna: är vi inte lite sent ute här? Israel har haft ett år på sig att göra exakt det de ville, medan resten av världen har suttit som på en dålig dejt och bara: “Oj, du dödar folk? Jaha… intressant…”


Vart var alla då, förutom några hundra som gick i en demonstration som kändes mer som en söndagspromenad med plakat?

Men okej, tillbaka till Marimekko. De visade sin senaste kollektion i en gammal industrilokal nere vid hamnen. Rå betong, rostiga rör och så mycket mönster att jag fick migrän innan första modellen ens hunnit halvvägs ner för catwalken.

Temat hette “The Art of Pattern”. Alltså… “Art of pattern”? Jag gör det hemma varje vecka. Slänger in en röd strumpa med vita kläder och BAM – min kollektion “Pink Depression”.

Mönstren var intensiva. Floraler som plötsligt blev citronfält. Som om nån tittat på en bukett blommor och sagt: “Nej, vet du vad, jag vill ha mer C-vitamin och mindre subtilitet.”

Och så kom den ikoniska Jokapoika-skjortan som fyller 70 år i år. Kort version, lång version, jättestor version… det var som Pokémon: “Gotta stripe ’em all!”

Färgerna hette saker som peony, cherry blossom och spirulina. Spirulina är alltså en alg. Men visst, om ni kan sälja tång som mode så kan ni nog sälja tystnad som moralisk integritet – det har ju folk redan köpt det senaste året.

Marimekko lyckades kombinera skandinavisk minimalism med maximalism på crack. Och det funkade. Men jag önskar att lika mycket färg och kreativitet hade dykt upp i folks moral för tolv månader sen.